Demokratin vilar på en idé som alla hyllar men få orkar bära: att friheten kräver ansvar. Rösträtten har blivit ett självklart privilegium, men den borde i grunden vara en skyldighet – att tänka, att förstå, att söka sanningen. För utan kunskap blir demokratin inte ett uttryck för folkets vilja, utan för folkets okunskap.

Vi lever i en tid där allt finns tillgängligt, men där få orkar gräva. Där samtalet förkortas till rubriker, och där det som kräver eftertanke snabbt förlorar sin publik. Den som bara tar del av mainstreammedias översiktliga rapportering – oavsett politisk färg – riskerar att missa hela strukturen bakom. Politik handlar inte om dagsnyheter, utan om idéer, principer och konsekvenser över tid. Att förstå det är en demokratisk plikt.

Redan Platon varnade för att när folket saknar insikt väljer de inte den klokaste ledaren, utan den mest underhållande. I vår tid har den faran flyttat in i varje skärm. Den som behärskar medielogiken behärskar också den politiska perceptionen. Och i ett samhälle där många röstar utan att veta hur staten fungerar, vad partierna egentligen står för, eller vad ideologierna byggt och förstört – där kan demokratin lätt bli sitt eget förklädda hot.

Ett färskt exempel är borgmästarvalet i New York, där Zohran Mamdani segrade med löften om fria bussar, fri barnomsorg och gratis måltider – en katalog av generositet utan täckning. Det är lockande för den som kämpar ekonomiskt, men ekonomiskt ohållbart. Någon måste alltid betala. Att människor röstar på det som låter mest generöst snarare än det som är genomförbart är inget tecken på solidaritet – det är ett tecken på politisk analfabetism. Och det är farligt. För varje gång ett folk belönar den som lovar mest i stället för den som talar sanning, dör demokratin en smula.

Kommunismen föddes ur drömmen om rättvisa, men slutade i kontroll, fattigdom och skräck. Miljontals människor offrades för jämlikhetens illusion. Men även socialismen i mildare form har ofta underskattat frihetens ekonomiska grund – att välstånd kräver ansvar, risk och individuellt initiativ. Det krävs kunskap för att se dessa mönster, för att förstå varför vissa system skapar blomstring och andra förfall.

Ett folk som inte förstår sitt samhälles konstruktion kan inte försvara det. De som inte vet hur demokratin fungerar, vet inte heller när den monteras ned. Därför bör vi ställa krav – inte på vem som får rösta, men på att alla tar sin roll på allvar. Kunskap är ingen elitistisk lyx, den är demokratins syre.

Detta handlar inte om att välja sida, utan om att välja medvetenhet. Den som söker sanningen, även när den stör den egna världsbilden, är demokratins ryggrad. Kanske borde vi alla se rösträtten som något man förtjänar på nytt varje dag – genom att läsa, ifrågasätta, förstå.

För det är inte de som styr som avgör demokratins öde. Det är de som röstar – och hur mycket de egentligen vet.