Vi har fått höra att sol och vind är framtidens energikällor, att de både ska rädda klimatet och ge billig el. Men den som sätter sig ned med de grundläggande siffrorna upptäcker snabbt att hela idén bygger på en ekvation som inte går att lösa. Det handlar inte om politik, utan om fysik – om realiteter som ingen partislogan eller klimatmål i världen kan trolla bort. Ett modernt land behöver el dygnet runt, året om, inte bara när vädret råkar samarbeta eller när solen skiner lagom mycket i mediernas visioner.

Sverige använder vintertid omkring 400–450 gigawattimmar el per dygn, alltså 400–450 miljoner kilowattimmar som måste levereras oavsett årstid. Här faller sol- och vindmodellen redan på första raden. Solceller i Sverige producerar användbar el ungefär tio procent av årets timmar. Resten av året är det natt, molnigt eller för låg solhöjd. Vindkraften har högre kapacitetsfaktor men är lika opålitlig: vissa dagar levererar den bra, andra dagar nästan ingenting. Tillsammans ger sol och vind pålitlig el bara 10–15 procent av tiden. Under de övriga 85–90 procenten behöver landet exakt lika mycket effekt från en källa som alltid fungerar – det vill säga ett helt parallellt energisystem som måste finnas där i bakgrunden, redo att ta över.

Därför räcker det inte att bygga mer förnybart. Man måste bygga en överkapacitet på tre till tio gånger landets behov för att försöka väga upp de timmar då produktionen faller till noll. Resultatet ser vi redan i Tyskland: gratis el mitt på dagen, skyhöga priser på kvällen och ett system som pendlar mellan överskott och underskott. Den så kallade ”billiga elen” blir i själva verket dyr när hela systemkostnaden räknas in, och konsumenterna tvingas betala för både överflöd och brist — ofta samma dag.

När detta påtalas kommer alltid svaret: ”Vi lagrar energin i batterier.” Men det är en idé som faller på ännu hårdare matematik. Sveriges dagliga vinterbehov motsvarar mer än 1 500 gånger dagens samlade batterilagring. Att lagra en enda vecka utan vind och sol skulle kräva batterier som ingen nation kan producera – vare sig i råvaror, energi, industriell kapacitet eller pengar. Ett stort batterilager kräver enorma mängder malm, förlorar energi vid laddning och urladdning och måste bytas ut efter 8–15 år. Batterier är inte en energikälla. De är en energiförlust.

Det innebär i praktiken att sol och vind aldrig kan vara basen i ett fungerande energisystem. Varje solcell och varje vindkraftverk kräver lika mycket backupkapacitet i form av vattenkraft, gas eller kärnkraft. Det är därför Tyskland, trots världens största vind- och solinstallationer, har Europas högsta elpriser och fortfarande bränner kol. De har byggt två parallella system:

1) ett grönt som fungerar ibland,

2) ett fossilt som måste fungera alltid.

Det är dubbla investeringar, dubbla nät och dubbla kostnader – med sämre resultat än tidigare. Om klimatet verkligen är den existentiella fråga som politiker säger, borde slutsatsen vara självklar: satsa på det enda system som fungerar dygnet runt, året om, och som kräver minst resurser per producerad kilowattimme – kärnkraften. Det är inte dyrt att bygga kärnkraft jämfört med alternativet. Dyrt är att bygga två energisystem samtidigt.

Den gröna ekvationen går inte ihop därför att den utgår från fel premisser. Sol och vind kan vara komplement, men aldrig bära ett samhälle. Energi kan inte styras av väder. Energi måste levereras – alltid.

Och just där ligger hela sanningen: civilisationen vilar inte på klimatmål, visioner eller löften om ”grön framtid” – den vilar på kraft. På stabilitet. På teknik som fungerar varje timme, varje dag. Välj bort det, och du väljer bort det moderna samhället självt.