Vi går mot val i Sverige 2026. Debatten är redan bekant: kriminalitet, klimat, skola, vård, pensioner, försvar. Allt detta är viktiga frågor. Men mitt i detta politiska brus finns en närmast öronbedövande tystnad kring en utveckling som på allvar kan komma att förändra samhällets själva grund – och som dessutom kan göra det betydligt snabbare än många tycks tro.

Detta handlar inte om ett avlägset framtidsscenario, bortom vår livstid. Det handlar inte om ett sekel. Tvärtom pekar mycket på att de mest avgörande förändringarna kan inträffa inom ett decennium. I tekniska termer sker utvecklingen redan exponentiellt. I samhälleliga termer kan följderna därför komma abrupt, med kort omställningstid och begränsade möjligheter till gradvis anpassning.

Utvecklingen av artificiell intelligens beskrivs av dem som förstår tekniken bäst inte som ännu ett effektiviseringsverktyg, utan som ett systemskifte. Inte bara snabbare administration eller smartare analys, utan system som på sikt kan ersätta mänskligt arbete i stora delar av ekonomin. Arbete, produktivitet, kunskap och beslutsfattande – själva fundamenten i vår ekonomiska och politiska modell – påverkas direkt. Ändå behandlas frågan i praktiken som en randanmärkning. Ofta inte alls.

Detta är inte ett krav på alarmism. Det är ett krav på intellektuell hederlighet.

Det kan invändas att Sverige trots allt är ett litet land. Att även om vi gjorde artificiell intelligens till en huvudfråga i valrörelsen skulle utvecklingen ändå fortsätta någon annanstans. Och just därför är frågan så obekväm. För det stämmer. Det finns inget nationellt ”ut” ur denna utveckling. Vi kan inte rösta bort den i ett svenskt val, och vi kan inte isolera oss genom nationell lagstiftning när motsvarande regler saknas globalt.

Till skillnad från många andra politiska frågor är detta ingen fråga där Sverige ensamt kan välja väg. Det finns inget internationellt regelverk som på allvar håller tillbaka utvecklingen, inga demokratiska institutioner med faktisk makt över tekniken. I praktiken drivs den största samhällsförändringen i modern tid av ett fåtal globala företag, styrda av konkurrens, kapital och teknisk kapplöpning – inte av folkvalda församlingar.

Just därför borde frågan diskuteras mer, inte mindre.

Hur kan politiker begära väljarnas förtroende för framtiden, samtidigt som man undviker att ens resonera kring en utveckling som inom relativt kort tid kan omkullkasta arbetsmarknaden, skattebasen och i förlängningen hela välfärdsstatens finansiering? Hur kan utbildningslöften ges utan att adressera vilka kunskaper som faktiskt kommer att vara relevanta? Hur kan den så kallade arbetslinjen försvaras, utan att öppet diskutera vad arbete betyder i en värld där mänsklig arbetskraft inte längre är självklar?

Antingen förstår politiken inte vad som är på väg att ske. Det vore i sig allvarligt. Eller så förstår man – men väljer att tiga. Av rädsla för att frågorna saknar enkla svar. Av rädsla för att erkänna att den politiska verktygslådan är begränsad när förändringen drivs utanför den demokratiska sfären.

Men demokrati bygger inte på att makten har kontroll över allt. Den bygger på att medborgare får veta vad som händer, vilka risker som finns och vilka delar av framtiden som faktiskt inte längre styrs politiskt.

Att inte ens föra detta samtal är ett svek. Inte mot framtiden i abstrakt mening, utan mot väljarna här och nu. För om detta verkligen är en av de största samhällsförändringar vi står inför – och om den dessutom kan ske snabbt – då är tystnaden inte neutral. Den är politisk.