Sedan industrialiseringens början har vår civilisation byggts på tillgången till billig, skalbar och tillförlitlig energi. Men den 22 juli – alltså igår – gick FN:s generalsekreterare António Guterres ut med ett budskap som visar hur djupt det politiska narrativet har trängt in i vår energidebatt.

“Fossil fuels are running out of road”, sade han. “We are in the dawn of a new energy era... where cheap, clean, abundant energy powers a world rich in economic opportunity.”

Sol och vind ska, enligt Guterres, inte bara vara billigare än fossila alternativ – de ska vara början på en ny epok.

Men detta är en sanning med modifikation. Vad FN förmedlar är en ideologisk vision, inte en teknisk realitet. Billighet på pappret är inte detsamma som tillgänglighet i praktiken. En kilowattimme från solen är billig – men bara när solen skiner. Vår energiförsörjning kräver el dygnet runt, året om. Det gör FN-chefens påstående inte bara missvisande – utan direkt farligt i ett Europa som redan plågas av energibrist och industriflykt.

När ångmaskinen drev textilfabrikerna i 1800-talets Storbritannien, inleddes ett kapitel i mänsklighetens historia där energibehovet inte längre var en konstant – utan en växande funktion.

Kolet gjorde det möjligt att frigöra produktionen från naturens rytm. Elmotorn, bilen och flyget accelererade denna utveckling. Under 1900-talet fyrdubblades Europas energianvändning per capita. Efter andra världskriget växte kärnkraften fram som ett stabilt energialternativ i flera länder, särskilt i Frankrike och Sverige, vilket möjliggjorde en teknologisk utveckling med fortsatt låga priser och hög tillförlitlighet.

Men energibehovet stannade inte där. Under 2000-talet tillkom nya dimensioner. Digitaliseringen innebar att allt fler samhällsfunktioner flyttade in i serverhallar. Internetanvändning, videoströmmar, molntjänster och datalagring är idag dolda energislukare. Bitcoin grävde sig in i elnäten med sin energikrävande miningverksamhet.

Och nu, i skuggan av AI-revolutionen, ser vi ännu en kraftfull exponent. AI-modeller som ChatGPT kräver tusentals megawattimmar i träning, och varje användning konsumerar betydligt mer energi än ett traditionellt Google-sök. Detta är inte ett avsteg från utvecklingen – det är en fortsättning på ett mönster som är lika fysiskt som det är ekonomiskt: varje tekniksprång kräver mer energi, inte mindre.

Ändå har Europas energipolitik under de senaste två decennierna präglats av motsatsen: en föreställning om att vi kan minska våra behov och ersätta robusta, storskaliga system med väderberoende teknologier. Idén om att vind och sol ska bära vårt samhälles basenergi har blivit ett politiskt evangelium, men ignorerar både fysikens och ekonomins lagar.

År 2022 kom fortfarande cirka 72 procent av EU:s energiförsörjning från fossila bränslen. Kärnkraften stod för 13 procent, medan sol, vind, vatten och biomassa tillsammans utgjorde endast 15 procent. Trots hundratals miljarder euro i subventioner och statliga program, har alltså sju av tio energienheter fortfarande fossilt ursprung. Det är inte för att Europa älskar olja och kol, utan för att dessa energikällor fungerar – alltid.

För även om vind och sol är tekniskt imponerande, är de också tekniskt otillräckliga. Solceller producerar endast när solen skiner, och i stora delar av Europa är elproduktionen från sol under vinterhalvåret nära noll. Vindkraft kräver inte bara blåst – den kräver blåst vid rätt tillfällen.

Det tyska begreppet ”Dunkelflaute” syftar på mörka, vindstilla vinterveckor då elproduktionen faller samman samtidigt som efterfrågan är som störst. Utan storskalig energilagring blir detta ett olösligt problem. Och batterier i dagens form är varken ekonomiskt eller tekniskt genomförbara i sådan skala. Att lagra en veckas elförbrukning för ett land som Tyskland skulle kräva investeringar på tusentals miljarder kronor, med en livslängd och återvinningsproblematik som gör det än mer ohållbart.

Mycket av den gröna energins påstådda låga kostnad bygger dessutom på subventioner, prioriterad tillgång till elnätet och uteblivna kostnader för backupkapacitet. Tar man bort dessa stöd är kostnaden per MWh för vind- och solkraft i praktiken ofta högre än för både kärnkraft och vissa fossila alternativ – särskilt när man väger in behovet av redundans.

Det är också därför Europas industri börjar lämna kontinenten. BASF bygger nu kemikaliefabriker i Texas, ArcelorMittal etablerar stålproduktion i Indien. Där är elen visserligen fossil – men den är tillgänglig dygnet runt och kostar under 700 kronor per MWh. Den typen av stabilitet är en grundförutsättning för elintensiv produktion. Stora fabriker kan inte ”pausa” när det blir molnigt. De behöver el, alltid.

Vi står alltså inför ett vägval: fortsätta låtsas att vi kan driva en avancerad civilisation på väderberoende energi – eller erkänna att stabilitet, tillförlitlighet och skalbarhet kräver energikällor som fungerar oavsett väder. Kärnkraft är en sådan lösning. Fossila bränslen är det också.

Men oavsett vilka politiska mål vi sätter upp, kan vi inte elektrifiera allt – utan att först säkerställa att elen finns där. Alltid.

Energi är inte en moralisk fråga. Det är en fysisk. Och fysiken kompromissar inte.

Paul Holmgren

Samhällsdebattör och civilingenjör