Mordet på Charlie Kirk är inte bara en enorm tragedi för hans närmaste – det är också ett skott mot den amerikanska demokratin. Den som firar sin meningsmotståndares död representerar en bredare sjukdom, där förlusten av sin egen mänsklighet är priset att betala. Det skriver Paul Holmgren.
Charlie Kirk sköts ned på ett campus i Utah. Ett skott från ett tak, riktat mot en 31-årig man som byggt hela sin gärning på dialog och debatt. Han föll inför ögonen på unga studenter, mitt under ett samtal om just det som borde vara demokratins vapen: yttrandefriheten. Det är en attack inte bara på honom som person, utan på själva fundamentet i ett fritt samhälle.
Charlie Kirk hade ingen formell examen. Han gick aldrig på college. I stället utbildade han sig själv, läste, reste och framför allt: han samtalade. Hans metod var lika enkel som effektiv. Han reste runt till universitet, satte sig vid ett bord med skylten “Prove Me Wrong” och lät unga människor utmana honom.
Han var lika hemma i en hård debatt på Oxford University som i en korridor i en småstad. Hans motståndares största oro var inte hans organisation eller hans följarskara – det var hans förmåga att använda ordet som vapen. För ordet är mäktigare än något skjutvapen, och i USA är det i själva verket det farligaste vapnet av alla: First Amendment.
Kirk var också en familjeman. Tvåbarnspappa. En man som talade om livet och försvarade även fostrets rätt att födas. Hans ståndpunkter var ofta kontroversiella – i frågor om kön, sexualitet och familj. Men han stod där rakryggad, redo att argumentera. Oavsett om man delade hans syn eller inte, förkroppsligade han själva idén om ett demokratiskt samtal: att våga mötas i ord.
Att han tystas på detta sätt – med ett skott – är inte bara en tragedi. Det är en katastrof för demokratin.
När vi idag ser på USA:s politiska klimat måste vi också se på orden. I flera år har framstående demokratiska politiker och kändisar använt en retorik som inte bara polariserar, utan i vissa fall gränsar till uppmaningar om våld.
Även etablerade medier har bidragit. MSNBC tvingades be om ursäkt efter att en programledare i direktsändning uttryckt sig på ett sätt som av många uppfattades som att man ville “ta ut” motståndaren.
Det är sant att många av dessa uttalanden i efterhand beskrivits som “metaforer” eller “skämt”. Men i en tid av politisk polarisering blir orden till bränsle. När en politiker säger “fight in the streets” finns det alltid någon som hör det bokstavligt.
Än mer skrämmande än själva attentatet är kanske reaktionen hos vissa. Att människor jublar när en politisk motståndare faller offer för kulor – att sociala medier fylls av skadeglada kommentarer, memes och ironiska hyllningar – vad säger det om oss?
Den som trycker på avtryckaren är en ”lunatic”. Men de som applåderar, de som firar, de som känner glädje över att någon blir mördad – de representerar en bredare sjukdom. De är inte bara åskådare. De är aktörer i en kultur där avhumanisering blivit norm. De är i själva verket farligare än skytten, för de legitimerar handlingen, ger den mening, normaliserar våldet.
När motståndaren inte längre ses som människa, utan som fiende, öppnar sig avgrunden. Vi ser det i USA, men också i Storbritannien och andra europeiska länder. Storbritannien har på mindre än tio år förlorat två parlamentsledamöter – Jo Cox 2016 och David Amess 2021 – mördade av politiska motiv. Europa är inte immunt.
Vi lever i en tid där sociala medier förstärker skadeglädjen. Där människor säger saker på nätet som de aldrig skulle våga uttala öga mot öga. Där politiker och kändisar sätter tonen genom att tala om motståndare som “fiender” och “inte välkomna någonstans”. Resultatet blir en tickande bomb.
Det demokratiska samhället är i grunden byggt på ordet – på förmågan att mötas i samtal. När ordet ersätts av kulor och när skadeglädjen blir större än sorgen, då är vi på väg in i något annat. Ett lågintensivt inbördeskrig som riskerar att eskalera med varje nytt skott.
Att Charlie Kirk tystades är inte bara en personlig tragedi för hans familj, hans barn och hans vänner. Det är ett sår i den amerikanska demokratin. Frågan är om USA – och Västvärlden – klarar att stå emot frestelsen att låta hat, demonisering och våld bli den nya normen.
Vi måste våga säga: politisk oenighet är inte krig. Våld är aldrig legitimt. Den som jublar över en kula mot sin motståndare förlorar i själva verket sin egen mänsklighet.
Paul Holmgren,
Samhällsdebattör och civilingenjör
