Under Trumps första fyra år som president gick USA inte in i ett enda nytt krig – något ingen före honom sedan Eisenhower gjort. Han höll sitt löfte: att avsluta, inte starta, konflikter. Under sitt andra presidentskap, som USA:s 47:e president, har Trump dessutom medverkat till fredliga uppgörelser i sju pågående konflikter: Armenien–Azerbajdzjan, Serbien–Kosovo, Marocko–Västsahara, Sudan–Israel, Libyen–Tchad, Etiopien–Eritrea och nu senast Israel–Hamas.

I samtliga dessa fall har inblandade parter själva vittnat om Trumps avgörande roll. Han har medlat utan att ställa sig in, och skapat respekt även där USA länge varit hatat. Så hur mycket mer ska en ledare behöva göra för att förtjäna priset – eller bryta det politiska narrativ som gjort honom omöjlig i Oslos ögon?

Till och med Vladimir Putin – världens mest demoniserade ledare – har uttryckt respekt för Trump, en motståndare värd att ta på allvar. När till och med världens fiende nummer ett erkänner hans betydelse för stabilitet och fred, vad mer ska krävas för att Oslo ska lyssna?

Nobelkommittén har för länge sedan slutat premiera verkliga fredsinsatser. Priset har blivit ett politiskt verktyg, där rätt budskap väger tyngre än verkliga resultat. Årets beslut bekräftar den utvecklingen.

Senast en republikansk president belönades var 1923. Sedan dess har endast två demokratiska ledare fått fredspriset – Jimmy Carter och Barack Obama – samt den tidigare vicepresidenten Al Gore (tillsammans med IPCC).

Carter fick det långt efter sin tid i Vita huset, för sitt livsverk snarare än för någon konkret fred. Obama fick det efter bara nio månader som president, inte för vad han hade uppnått utan för vad man hoppades att han skulle uppnå. Och Gore belönades inte för att ha skapat fred mellan människor, utan för att ha väckt oro kring klimatet.

Donald Trump förde arabvärlden närmare fred än någon amerikansk ledare på ett halvt sekel. Hans administration medverkade till fyra historiska avtal mellan Israel och arabstater – Förenade Arabemiraten, Bahrain, Sudan och Marocko – något varken Clinton, Bush eller Obama lyckades med.

Det intressanta är att även motståndarsidan har erkänt detta. Hamas har i sina egna uttalanden visat respekt för Trumps förmåga att förändra maktbalansen, inte av sympati utan av realpolitisk insikt. Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas har på liknande sätt uttryckt både frustration och beundran: Trump pressade fram rörelser i regionen som ingen annan kunde. I arabvärlden skapade hans kompromisslösa stil paradoxalt nog respekt – just därför att den var kompromisslös.

Till och med årets fredspristagare, María Corina Machado, har själv hyllat Trump för hans stöd till Venezuelas frihetskamp. När hon sade: “I dedicate this prize to the suffering people of Venezuela and to President Trump for his decisive support of our cause”, var det inte bara en artighetsfras – det var ett erkännande. Det var Trumps utrikespolitik som stärkte de krafter i Latinamerika som kämpar för frihet.

Men i väst möttes dessa resultat av tystnad. Att ge priset till Trump hade rubbat den politiska bekvämligheten. Det hade krävt att man erkände att resultat ibland föds ur konfrontation, inte konsensus. Nobelkommittén valde det säkra före det sanna.

Så står vi med ett fredspris som inte längre handlar om fred, utan om vilka känslor pristagaren väcker i Oslo. Det är en förlust, inte bara för Trump, utan för prisets trovärdighet. För varje år som går utan att verkliga prestationer belönas förlorar priset sin mening. Kommittén ägnar sig åt ett självskadebeteende.