Det europeiska projektet föddes ur ruinerna efter två världskrig. Det byggde på en enkel men storslagen idé: att nationer som handlar med varandra inte krigar med varandra. Frihet, fred och samarbete var inte bara ord, utan löften. I dag är dessa löften tomma skal. Den europeiska unionen har förvandlats från ett samarbete till ett system – från ett medel till ett mål.
Det som en gång skulle skydda nationerna har börjat ersätta dem. Byråkratin i Bryssel har vuxit till ett väsen med egen vilja, en struktur som inte längre behöver medborgarnas samtycke. Beslut fattas inte längre utifrån vad som fungerar, utan utifrån vad som låter moraliskt rätt. Klimatpolitiken är det tydligaste exemplet. Den har blivit en ny sorts tro: vetenskapligt språk, religiös övertygelse. Den som ifrågasätter dogmen betraktas inte som oenig, utan som kättare.
EU:s styrka var länge dess rationalitet – men dess svaghet har blivit just rationaliseringen. Varje misslyckande förklaras med att det behövs mer integration, inte mindre. Fler regler, fler myndigheter, fler förordningar. Den som tvivlar på riktningen stämplas som nationalist, populist eller bakåtsträvare. Så fungerar ideologier när de tappat kontakten med verkligheten: de ersätter argument med anklagelser.
Resultatet ser vi i det demokratiska underskott som inte längre går att dölja. EU:s medborgare känner sig inte delaktiga, utan överkörda. Politiker talar om europeisk solidaritet, men menar centralisering. De talar om klimatansvar, men menar lydnad. De talar om en gemensam framtid, men menar en gemensam tystnad.
Expansionen österut är nästa steg i detta sönderfall. Turkiet, Ukraina, Moldavien – namn som nämns utan att någon förklarar hur dessa länder ska integreras i ett redan splittrat system. Vad som förr var en union av likasinnade blir nu ett imperium av olikhet, bundet samman av regler men utan gemensam själ.
Detta är inte längre ett fredsprojekt. Det är ett maktprojekt. Och som alla maktprojekt har det börjat förlora sin mening. När beslut inte längre grundas i folkviljan, utan i moralisk övertygelse och teknokratisk arrogans, då förvandlas ideal till instrument. Man talar om klimatmål men döljer ekonomisk kollaps. Man talar om värdegrund men undergräver yttrandefriheten. Man talar om enhet men producerar splittring.
Det farliga med EU i dag är inte dess ineffektivitet, utan dess övertygelse om sin egen godhet. Historien visar att de som tror sig stå på rätt sida ofta blir blinda för konsekvenserna av sin makt. I den meningen påminner EU alltmer om den kyrka den en gång ville frigöra sig från – en institution som predikar moral men förlorat sin tro.
Och Sverige följer lydigt efter. Regeringar av olika färg har anpassat sig till ett system där lojalitet mot Bryssel premieras framför ansvar mot väljarna. Vi har reducerats till en lydstat som hellre implementerar än ifrågasätter. I jakten på att vara bäst i klassen har vi glömt varför klassen finns.
Det är inte bara Europas gränser som hotas i dag, utan dess idé. Den idé som en gång förenade frihet, sanning och ansvar har ersatts av en byråkratisk tro utan själ. När makten ersätter meningen finns bara lydnaden kvar. Och i lydnadens Europa är det alltid någon annan som bestämmer vad som är gott.
