Europa är inte ett abstrakt projekt. Det är inte en värdegrund formulerad i Bryssel, inte ett policydokument och inte en reaktion mot USA eller Donald Trump. Europa är ett arv. Ett levt, byggt och förvaltat arv, format under mer än tusen år av gemensam tro, gemensamma normer och en djup respekt för plats, kontinuitet och ansvar.

Det paradoxala är detta: samtidigt som Europa i praktiken har skapat mer kultur, konst, musik, arkitektur, vetenskap och samhällsordning än någon annan kontinent, har vi lärt oss att skämmas över just detta faktum. Stolthet har ersatts av skuld. Förvaltarskap har ersatts av misstänksamhet mot det egna arvet. I stället för att se Europas historia som en källa till lärdom och styrka har den reducerats till en katalog av synder.

Europa har alltid bestått av nationer med stark egenart. Italien är inte Sverige. Frankrike är inte Polen. När man reser genom Europa ser man det omedelbart: olika stadsrum, olika former av estetik, olika sätt att leva. Just denna variation har varit Europas kännetecken. Men den har aldrig varit rotlös. Den har vilat på något gemensamt: en kristen grundsyn på människan, på värdighet, ansvar, arbete, familj och tid.

Ur denna gemensamma grund växte idéer som rättsstat, universitet, personlig frihet, äganderätt och konstnärlig ambition. Inget av detta uppstod av en slump. Det var frukten av en civilisation som tog sina egna normer på allvar och som förstod värdet av disciplin, begränsning och långsiktighet. Det är därför Europas städer fortfarande fascinerar, därför våra institutioner exporterades och därför människor från hela världen sökt sig hit.

I dag behandlas detta arv som ett problem. Europas historia reduceras till kolonialism, förtryck och skuld. Att européer haft makt i historien tolkas som ett moraliskt brott som kräver ständig botgöring. Begrepp som ”vithet” och ”privilegium” används inte för analys, utan för skuldbeläggning – ofta helt frikopplat från individers faktiska handlingar och från historisk proportion.

Resultatet blir ett märkligt självförnekande. Alla kulturer sägs vara lika mycket värda – utom den europeiska, som förväntas upplösas, blandas bort och relativiseras. Det som tagit sekler att bygga betraktas som något utbytbart, nästan oviktigt. Men kultur fungerar inte så. När allt görs likvärdigt blir ingenting längre meningsfullt. När rötterna kapas vissnar också grenarna.

Detta självförakt har också fått konkreta politiska konsekvenser. I stället för att utgå från vad Europa är och vilka normer som byggt våra samhällen har invandringspolitiken i stor utsträckning blivit ett moraliskt experiment, ofta samordnat på EU-nivå, där krav på anpassning och assimilering i praktiken uteblivit. Människor har välkomnats från kulturer som inte delar Europas syn på sekularism, rättsstat och individuell frihet – utan att vi tydligt krävt respekt för det samhälle de kommit till. När värdsamhället själv tvivlar på sitt existensberättigande kan det heller inte ställa krav.

Samtidigt har Europa utvecklat en märklig självbild i relation till USA: där amerikaner beskrivs som burdusa och oslipade, medan européer ser sig som moraliskt finare, mer upplysta och känsligare. Det är en hållning som signalerar osäkerhet snarare än mognad. Självförtroende behöver inte ursäkta sig – det behöver inte heller definiera sig i opposition.

Europa står därför inför ett avgörande val. Antingen fortsätter vi att definiera oss genom självanklagelse, genom att ta avstånd från vårt eget arv och genom att låta andra skriva vår historia. Eller så återupptäcker vi något avgörande: att man kan erkänna historiska fel utan att förkasta sin civilisation, och att stolthet inte är detsamma som arrogans.

SE ÄVEN: Podd: Benedict Beckeld om oikofobi, nationellt självförakt och Donald Trump

Europa behöver inte bli något annat. Europa behöver minnas vad det är – och våga stå för det.