Det har gått nästan på dagen ett år sedan USA:s vicepresident J.D. Vance höll sitt numera beryktade tal vid säkerhetskonferensen i München. Ett tal som då uppfattades som en provokation, en markering – kanske till och med en varning. I dag samlas världens ledare återigen i München. Frågan är inte om reprisen kommer. Frågan är vad som händer när Europa inser att det inte var ett utspel – utan början på en ny verklighet.

Reaktionerna i Europa på USA:s förändrade säkerhetspolitik beskrivs nu i ord som ”fasa”, ”chock” och ”förstörelse av världsordningen”. Münchenkonferensens färska rapport målar upp bilden av ett USA som plötsligt blivit främmande, oberäkneligt och farligt. Men det är en bekväm feltolkning. Det som egentligen sker är inte ett amerikanskt sammanbrott – utan ett europeiskt uppvaknande.

Under mycket lång tid har Europa invaggats i föreställningen att säkerhet är något som ”finns”. Något som bärs upp av institutioner, av regler, av högtidliga deklarationer – och i praktiken av amerikanska skattebetalare. USA har inte bara varit Europas yttersta försvarsgaranti, utan också dess ekonomiska och strategiska ryggrad. Det har gjort det möjligt för europeiska stater att prioritera annat: välfärd, omfördelning, klimatmål och symbolpolitik, medan den hårda makten outsourcats över Atlanten.

När USA nu tydligt markerar att denna ordning inte längre gäller, upplevs det som en käftsmäll. I europeiska huvudstäder talas det om brutalitet och ansvarslöshet. Man hade uppenbarligen hoppats på något annat. Kanske hade man innerst inne räknat med att presidenten efter ”Sleepy Joe” också skulle vara lagom frånvarande, artig och förutsägbar – någon som inte störde den europeiska bekvämligheten med krav, siffror och konsekvenser.

Men så blev det inte. I stället möter Europa ett USA som agerar rakt, konkret och utan diplomatisk bedövning. Donald Trump gör exakt det han lovat sina väljare: prioriterar amerikansk säkerhet, amerikansk industri, amerikansk energi och amerikanska strategiska intressen. Att detta i europeiska ögon uppfattas som egoistiskt eller destabiliserande säger mindre om USA:s politik och mer om Europas beroendeställning.

Det är dessutom värt att påminna om att detta inte är en ny amerikansk tanke. Redan tidigare administrationer har talat om ”free riders” och bristande europeiskt ansvar. Skillnaden nu är att orden inte längre bäddas in i diplomatiska formuleringar – de omsätts i handling. Och just där uppstår chocken.

Europa hade föredragit en mjuk övergång: arbetsgrupper, vitböcker, toppmöten och tioåriga färdplaner. Kort sagt, en europeisk process där inget egentligen förändras förrän långt senare. Men det finns en obekväm sanning här: hade förändringen skett långsamt och artigt, hade den sannolikt aldrig blivit av. Europa har haft tre decennier på sig att bygga upp ett trovärdigt eget försvar. Man har känt till beroendet, talat om det – och ändå skjutit frågan framför sig.

Det som nu beskrivs som ”förstörelse av världsordningen” är i själva verket en omförhandling. Smärtsam, ja. Brutal i formen, absolut. Men också nödvändig. Världsordningar faller inte för att någon säger obekväma saker. De faller när de blivit ohållbara.

Europas problem är inte att USA förändras för snabbt. Europas problem är att man själv förändrats för långsamt. Det uppvaknande vi nu upplever är inte ett amerikanskt svek – utan priset för årtionden av strategisk bekvämlighet. Och ju tidigare Europa slutar hoppas på slumrande presidenter i Washington och börjar ta ansvar för sin egen säkerhet, desto större chans finns att detta uppvaknande leder till något annat än fortsatt indignation.