Det moderna samhällets största erövring är inte ekonomiskt välstånd eller teknologiska framsteg. Det är människans frigörelse från påtvingad underkastelse inför andra människors vilja. Kvinnan som individ, fri att synas, tala och verka som jämlik, är ett av denna frigörelses allra dyrbaraste uttryck. När vi därför i väst diskuterar burka och niqab under rubriken ”valfrihet”, riskerar vi att förlora själva förståelsen av vad frihet är.

Bakom dessa plagg ligger nämligen inte någon gudomlig befallning. Koranen föreskriver blygsamhet, inte ansiktstäckning. Kravet att dölja ansiktet är inte Guds ord, utan mannens. Det har formats genom patriarkala traditioner, maktstrukturer och social kontroll där kvinnan förväntas dölja sig själv medan mannen tillåts visa sig. Att kalla detta ”religiöst krav” är en efterhandskonstruktion, byggd av dem som genom historien haft intresse av att begränsa kvinnans plats till det dolda och kontrollerade.

Det verkligt farliga ligger i hur vi i väst behandlar detta fenomen. När vi låter oss nöja med formuleringen att kvinnor väljer detta själva, accepterar vi en föreställning där val kan uppstå i system där själva valfriheten aldrig funnits. Barn som växer upp i kulturer där ansiktstäckning förklaras som dygd, där skam och heder binds till den kvinnliga kroppen, fostras in i en norm där lydnad till slut upplevs som eget val. Då reduceras frihet till att vilja det man lärt sig önska.

Samtidigt är själva logiken bakom dessa plagg djupt asymmetrisk. Kvinnan förväntas dölja sig för att inte väcka mannens lust. Mannens svaghet blir kvinnans börda. Varför kräver man inte att män döljer sig för att skydda kvinnors begär? Där blottläggs att detta aldrig handlat om ömsesidig respekt, utan om makt.

Här står väst inför en principiell prövning: Ska vi i jämlikhetens namn tolerera symboler för ojämlikhet? Ska vi i religionsfrihetens namn acceptera uttryck för en ordning där kvinnan förväntas dölja sitt ansikte för att skydda mannen från sig själv? Det verkliga provet på vår värdegrund ligger inte i att tillåta allt som kan kallas tradition. Det ligger i modet att försvara den idé vi själva har kämpat oss fram till: att ingen människa, kvinna eller man, ska behöva gömma sitt ansikte inför andra. Att varje individ äger sin kropp, sin röst och sitt ansikte – inte som gåva från sin man eller sin tro, utan som självklar rätt i kraft av sin mänsklighet.

Särskilt anmärkningsvärd är den västerländska kvinnorörelsens tystnad. Den rörelse som en gång kämpade för kvinnans frigörelse borde idag stå främst i fördömandet av dessa symboler för kvinnoförtryck. Men istället gömmer sig alltför många bakom ord som kultur, religion och valfrihet, och vänder därmed bort blicken från de miljoner kvinnor i världen som aldrig ens fått möjligheten att välja. Den som på allvar försvarar kvinnors frihet borde kräva att vi i väst inte accepterar symboler för det ofria i namn av en falsk tolerans.

Att därför i det offentliga rummet säga nej till burka och niqab är inte intolerans. Det är att försvara själva frihetens idé. Och det är att visa verklig solidaritet med de miljontals kvinnor i världen som ännu väntar på denna frihet.

Paul Holmgren

Samhällsdebattör och civilingenjör