Holmgren: Grattis Sverige – vi importerade klansamhället och kallade det integration

Vad händer då när denna individualistiska demokrati möter kulturer där familjen, släkten, klanen, religionen och den etniska gemenskapen spelar en betydligt större politisk roll?

Den frågan har plötsligt blivit konkret.

Sveriges Radios reportage från Rinkeby efter valet är fascinerande läsning. Vänsterpartiet fick mellan 50 och 60 procent i flera valdistrikt, och reportrarna mötte människor som själva beskrev den somaliska sammanhållningen. En väljare sade att somalier ”håller ihop och röstar på det som vi tycker är bäst”. En annan väljare berättade att hon upplevt socialt tryck från lokala ledare att rösta på en somalisk vänsterpartist, samtidigt som hon själv framhöll rätten att välja själv.

Här måste orden hållas isär. Människor med samma bakgrund kan självklart komma fram till samma politiska slutsats. Arbetare har röstat socialdemokratiskt, företagare borgerligt och välbeställda kommuner har haft stabila politiska majoriteter i generationer. Gemensamma erfarenheter skapar gemensamma intressen.

Klanpolitik är något annat.

Den avgörande gränsen går mellan gemensamma politiska preferenser och kollektiv politisk lydnad. När en väljare stödjer en kandidat därför att kandidaten övertygar henne representerar rösten individen. När släktskap, etnicitet eller en lokal auktoritet avgör vilken kandidat gruppen förväntas stödja börjar demokratins funktionssätt förändras.

Somalia gör frågan särskilt relevant. EU:s asylmyndighet beskriver ett samhälle där klanen fortfarande genomsyrar stora delar av livet. Klanen påverkar tillgång till resurser, arbete, politiskt inflytande, rättvisa och säkerhet, medan klanäldste fortfarande spelar viktiga roller som medlare och auktoriteter.

Människor lämnar naturligtvis Somalia som individer och skiljer sig lika mycket från varandra som andra människor. Men kulturella institutioner upplöses heller inte automatiskt vid passkontrollen. Det är därför Sverige behöver våga undersöka vad som faktiskt händer när stora diasporagrupper etableras på kort tid och samtidigt får tillgång till ett politiskt system byggt för ett samhälle med mycket hög institutionell tillit och stark individualism.

Här blir personkryssen särskilt intressanta. Ett system konstruerat för att ge den självständige väljaren större möjlighet att påverka vilka personer som representerar henne kan samtidigt bli mycket effektivt för en starkt organiserad grupp. Några tusen koncentrerade personröster kan väga betydligt tyngre än tiotusentals väljare som enbart röstar på ett parti. Plötsligt uppstår en demokratisk paradox: systemets individualism kan utnyttjas genom kollektiv organisering.

Ett nytt fall i Gislaved visar varför frågan behöver granskas. Moderaten Mahad Olad, med somalisk bakgrund, personkryssades in i kommunfullmäktige med 204 personröster. Enligt Värnamo Nyheters granskning finns vittnesuppgifter om förkryssade valsedlar, påtryckningar vid vallokalen och erbjudanden om arbete i utbyte mot röster. Polisen utreder misstänkt otillbörlig påverkan, och Olad har tagit paus från sina politiska uppdrag. Han förnekar anklagelserna. Fallet väcker frågor om hur lokala nätverk mobiliserar väljare och var gränsen går mellan legitim personvalskampanj och otillbörlig påverkan. Att klanäldste skulle ha styrt just denna kampanj är däremot ännu inte belagt.

Detta betyder heller inte att varje politiker med somalisk, arabisk eller annan utländsk bakgrund representerar sin etniska grupp framför Sverige. Ett sådant påstående kräver konkreta belägg för varje individ. Den verkligt viktiga granskningen börjar därför efter valet: Vilka frågor driver ledamoten? Vilka organisationer och nätverk finns runt kandidaten? Hur skedde mobiliseringen? Vilka möten hölls? Vilka budskap användes? Vem finansierade kampanjen? Och framför allt: agerar ledamoten som svensk folkvald eller som företrädare för ett avgränsat gruppintresse?

Det är där journalistiken borde börja gräva.

För frågan sträcker sig långt utanför Somalia. Sverige har på några decennier genomgått en demografisk förändring vars politiska konsekvenser fortfarande håller på att materialiseras. Vårt valsystem, våra partier och våra institutioner konstruerades under helt andra förutsättningar. Vi byggde ett system för medborgare. Nu måste systemet visa att det också klarar organiserade identitetsgrupper.

En riksdagsledamot representerar ytterst hela det svenska demokratiska samhället. Ursprunget får gärna vara Somalia, Iran, Chile, Finland eller Värmland. Politisk lojalitet måste däremot vara glasklar: uppdraget finns här.

Sverige står därför inför en större fråga än några uppmärksammade personkryss. Vi behöver avgöra vilken sorts demokrati vi vill lämna efter oss. En republik av självständiga medborgare som möts genom idéer och sakpolitik – eller ett lapptäcke av grupper som organiserar politisk makt efter etnicitet, religion och släktskap.

Den utvecklingen avgörs knappast i Mogadishu - den avgörs i svenska vallokaler.