Sverige står inför ett vägval som berör själva kärnan i vår demokrati. Regeringen vill nu inskränka offentlighetsprincipen – den grund som sedan 1766 gjort Sverige till världens mest öppna förvaltning. Motivet är att skydda gröna industriprojekt från kritisk granskning. Om lagen går igenom kan vi stå inför något långt värre än ekonomiska felsatsningar: en demokratisk förskjutning där makten själv bestämmer vad folket får veta.

Northvolt målades länge upp som symbolen för den gröna omställningen. Men bakom de stora orden dolde sig ett luftslott. Trots miljarder i stöd kunde företaget aldrig leverera det man lovade: ett svensktillverkat batteri. Avslöjanden om avbrutna planer, stoppade beställningar och hemliga samarbeten hade aldrig blivit kända utan offentlighetsprincipen. Hade de föreslagna sekretesslagarna redan funnits på plats hade skattemiljarderna fortsatt pumpas in i ett projekt som aldrig bar sig.

Proposition 2024/25:199 innebär att statsstödda gröna satsningar kan sekretessbeläggas i upp till tjugo år. Begreppet ”strategiska nettonollprojekt” är så vagt att det kan täcka allt från batterifabriker till stålverk. När Riksgälden till slut lämnade ut kreditbedömningen av Stegra var sidorna så nedsvärtade att de lika gärna kunde ha bränts.

Det är en försmak av den mörkläggning som nu riskerar att bli permanent lag. Vi ska alltså inte längre få veta vad som händer med våra skattepengar. Vi ska bara betala, och hoppas på det bästa – medan makten gömmer undan sanningen.

Sedan 1766 har Sverige burit världens mest radikala öppenhet som en krona – Anders Chydenius drev då igenom tryckfrihetsförordningen och rätten att granska makten. Denna princip har prövats gång på gång. Gustaf III återinförde censur för att skydda kungamakten, under andra världskriget ströps yttrandefriheten för att inte reta Hitler, och IB-affären på 1970-talet visade hur staten spionerade på sina egna medborgare. Idag hotas samma princip återigen – denna gång i klimatpolitikens namn.

Vi måste ställa oss frågan vilket samhälle vi får om vi låter insynen offras. När makten säger att öppenhet försvårar den gröna omställningen avslöjar de i själva verket något annat: att projekten inte tål sanningen.

Dessa satsningar är så porösa att minsta insyn får dem att kollapsa – byggnadsverk av illusioner, inte av verklighet. Att då skydda dem genom sekretess är inget annat än ett erkännande av att de inte håller. Det är genant att Sverige ska gå denna väg. Vi borde gå åt motsatt håll – mot större öppenhet, mot djupare insyn, mot mer demokrati.

Alla dessa gigantiska prestigeprojekt måste granskas just därför att de är svåra, dyra och riskfyllda. Det säger allt om deras verkliga natur att regeringen vill undanhålla dem från insyn. Vi svenskar ska alltså inte få veta, men vi ska betala notan. Vår välfärd ska rinna ut i prestigeprojekt som inte leder någonstans – samtidigt som skola, vård och omsorg dräneras på resurser. Detta är inte framtidstro, det är ansvarslöshet i dess mest destruktiva form.

Sverige har en unik tradition av öppenhet. Det är inte bara en juridisk konstruktion utan en moralisk grundsats: makten måste tåla ljuset. Att nu riva upp denna ordning för att skydda gröna luftslott vore ett historiskt svek. Om regeringen verkligen vill bygga hållbara industrier är vägen inte censur utan större insyn. Ingen framtid är värd priset att sanningen offras.

Paul Holmgren,
Samhällsdebattör och civilingenjör