Internationella domstolen i Haag slog den 23 juli fast att en ren, hälsosam och hållbar miljö är en mänsklig rättighet. Det låter bra – men vad betyder det i praktiken? Ska domstolar avgöra vilka energikällor världens fattiga får använda? Och hur hanterar man att de så kallade ”gröna alternativen” är allt annat än miljövänliga?

En värld utan energi

Två tredjedelar av världens befolkning lever i vad som kan kallas energifattigdom. Nära en miljard människor saknar tillgång till elektricitet. Ytterligare en miljard har så begränsad tillgång att den knappt räcker till ett kylskåp. Samtidigt är det just tillgången till billig, pålitlig energi – i form av fossila bränslen – som har gett oss det moderna välståndet.

För 150 år sedan levde människan i genomsnitt till 34 års ålder. I dag är den globala medellivslängden över 70 år. Spädbarnsdödligheten har rasat, utbildning har exploderat, och klimatrelaterade dödsfall har minskat med över 97 procent. Allt detta är frukter av industrialiseringen – driven av kol, olja och gas.

Gröna illusioner

Vi befinner oss nu i ett skifte där fossila bränslen utmålas som roten till allt ont. Lösningen sägs vara vindkraft, solceller och batterier. Men detta skifte bygger på en illusion. Det finns ingenting som säger att dessa alternativ är bättre för miljön:

- Vindkraftverkens turbinblad går inte att återvinna. De bränns ofta eller grävs ner i stora deponier.
- Solceller innehåller tungmetaller och kräver energikrävande, kemiskt farliga processer för tillverkning – ofta i Kina.
- Batteriteknologin bygger på metaller som kobolt, litium och nickel, där gruvdrift sker i fattiga länder under omänskliga förhållanden – exempelvis utvinns 75 procent av världens kobolt i Kongo.

Att kalla detta en ”grön omställning” är minst sagt tveksamt.

Juridikens gränser

Internationella domstolen (ICJ) har nu gett ett vägledande yttrande om klimat och miljö. Men domstolen saknar både expertis och verktyg att avgöra vilka energikällor som är bäst för varje land. Man kan uttala sig om principer – som att stater inte får förorena andras territorier – men man kan inte säga om Nigeria, Pakistan eller Mali ska använda kol eller inte.

Om världens fattiga förvägras möjligheten att använda de energikällor vi själva har byggt vårt välstånd på, då är det inte rättvisa – det är nykolonialism i klimatets namn.

Rättvisa kräver realism

Principen om ”common but differentiated responsibilities” slår fast att alla länder har ansvar för klimatet – men inte samma ansvar, och inte på bekostnad av grundläggande utveckling. Rättvisa kräver att vi erkänner detta: de som inte ens har ett kylskåp ska inte tvingas installera solceller.

Klimaträttvisa måste bygga på verklighet – inte på västerländska ideal utan kontakt med fysiska behov, ekonomiska fakta och teknisk mognad.

Paul Holmgren

Samhällsdebattör och civilingenjör