Holmgren: Har alla människor verkligen samma värde?

Frågan låter nästan förbjuden. Svaret kommer reflexmässigt: självklart. Men frågan blir intressant först om vi stannar vid ordet värde och frågar vad vi egentligen menar. Vi talar om minst tre olika saker.

För det första: människovärde eller värdighet. Varje människa har samma grundläggande moraliska status och samma anspråk på respekt, rättsskydd och frihet, oberoende av hudfärg, kön, etnicitet, religion, intelligens, förmögenhet eller social ställning. Detta värde är ingen belöning för prestationer. Det tillskrivs människan därför att hon är människa. Inför lagen ska hon behandlas som individ, och grundläggande rättigheter ska inte bero på meriter.

Detta är en normativ princip, inte ett empiriskt faktum. Människovärdet är ingen egenskap som kan upptäckas eller mätas, utan en moralisk status som vi människor har formulerat och tillskriver varje människa. Principen kan grundas på olika sätt, men dess innebörd är densamma: människovärde är ingen kvantitet som kan graderas, utan en gräns för hur vi får behandla varandra.

För det andra: värdet av handlingar och förtjänst. Människor handlar olika. En del räddar liv, bygger institutioner eller hjälper andra. Andra begår brott, utövar våld eller förstör. Handlingar kan bedömas som goda eller onda, berömvärda eller klandervärda. En människa kan ha samma värdighet som alla andra och samtidigt hållas ansvarig för sina handlingar. Fängelse, kritik och sociala konsekvenser är därför förenliga med människovärdet, så länge själva behandlingen respekterar denna värdighet.

Bidrag till samhället är heller inte samma sak som moraliskt värde. En person kan vara ekonomiskt produktiv och moraliskt hänsynslös, eller fattig och moraliskt hedervärd. Därför blir det missvisande att säga att människor har olika värde beroende på nytta. Det är deras handlingar och förtjänster som skiljer sig.

För det tredje: värderingar. Varje människa tillerkänns samma människovärde, men formas av familj, kultur, religion, historia och samhälle. Därför får vi olika uppfattningar om frihet, jämställdhet, sexualitet, religion, familj, lag och individens förhållande till kollektivet. Dessa uppfattningar kan och bör bedömas. Att förstå varför någon har en viss värdering innebär inte att vi behöver acceptera den. Formning förklarar, men upphäver inte människans ansvar för sina uppfattningar.

Demokrati och diktatur bygger på olika värderingar. Sverige har valt demokrati därför att den skyddar frihet, lika rätt och möjligheten att fredligt byta makt. Jämställdhet och kvinnans underordning bygger på olika värderingar, och vårt samhälle har valt jämställdhet. Religionsfrihet och religiöst tvång bygger på olika syn på individen, och Sverige har valt rätten att tro, byta tro eller leva utan religion. Ett samhälle som vägrar bedöma värderingar får också svårt att försvara sina egna grundprinciper.

Här krävs samtidigt en liberal avgränsning. Staten ska skydda lika rättigheter och demokratiska spelregler, snarare än att tvinga medborgarna att omfatta en gemensam livsåskådning. Medborgare, partier och offentlig debatt måste däremot fritt kunna kritisera idéer. Gränsen går när människor nekas rättigheter, utsätts för våld eller diskrimineras.

Därför är skillnaden avgörande: människan har en principiellt okränkbar värdighet. Hennes handlingar och värderingar har det inte. Det går att respektera en människa fullt ut och samtidigt anse att hennes idéer är destruktiva. Demokratin bygger på just denna åtskillnad: alla har rätt att uttrycka sina idéer, och alla har rätt att granska, kritisera och förkasta dem.

Det leder till ordet människosyn. Det kan betyda vår uppfattning om människans grundläggande värdighet och rättigheter. Men begreppet används ofta bredare, som en moralisk beteckning på en motståndares politik. Då uppstår ett problem. Kritik av idéer kan framställas som kritik av människor, och politiska meningsskiljaktigheter förvandlas till frågor om moralisk karaktär.

Här måste man vara noggrann. Vissa meningsskiljaktigheter handlar om analys, värderingar och prioriteringar. Andra berör själva principen om människovärdet. En värdering som säger att vissa människor har lägre människovärde motsäger själva principen om människors lika värdighet. Den skillnaden måste kunna identifieras tydligt.

En människa kan alltså erkänna samma princip om allas lika människovärde som jag och ändå dra helt andra slutsatser om migration, kriminalpolitik, religion, välfärd eller statens skyldigheter. Skillnaden ligger då i analys, prioriteringar och värderingar, inte nödvändigtvis i synen på människans värde.

En liberal demokrati bör därför hålla två frågor isär: Vad är människans värdighet? Och vilka värderingar och vilken politik bör följa av den? Den första utgår från den normativa princip om allas lika människovärde som den liberala demokratin har gjort universell. Den andra är och måste förbli föremål för politisk debatt.

Centerpartiet återkommer till att Sverigedemokraternas ”ideologi och människosyn” skiljer partierna åt. Efter detta resonemang återstår därför en fråga:

Vad menar ni egentligen med människosyn?

Menar ni att Sverigedemokraterna förnekar alla människors lika människovärde? I så fall måste ni visa var och hur. Menar ni att partiet har andra värderingar och politiska slutsatser i frågor om migration, kultur och religion? Kalla det då ideologi, värderingar och politik.

Annars riskerar människosyn att bli ett retoriskt vapen som gör politiska motståndare moraliskt suspekta utan att själva argumentet behöver redovisas.