Det är inte ofta världen får höra ett inifrånperspektiv som samtidigt rör sig med en sådan skärpa, ett sådant mod och en sådan civilisationskritik som Ayaan Hirsi Ali erbjuder. Hon växte upp som muslim, utsattes för könsstympning, flydde ett arrangerat äktenskap och blev så småningom parlamentariker i Nederländerna. Men det hon vittnar om – den religiösa och politiska indoktrineringen, den institutionaliserade antisemitismen, den islamistiska drömmen om ett nytt kalifat – är inte historia. Den pågår här och nu, mitt i våra västerländska samhällen.

Islamismen, förklarar Ali, är inte islam i sig – men den är djupt rotad i religionens texter och historia. Det är en modern, politisk rörelse med ett tydligt mål: att ersätta den sekulära nationalstaten med en islamisk världsordning, återuppbyggd från individen till familjen till samhället och vidare till kalifatet. Efter att ha fördrivits från många muslimska länder efter den arabiska våren, har rörelsens intellektuella och finansiella centrum förflyttats till väst.

De är inte längre beroende av våld. De använder våra egna friheter – yttrandefrihet, religionsfrihet, akademisk frihet – som verktyg för subversion. Med hjälp av skolor, moskéer, juridiska nätverk, studentföreningar och välorganiserad PR driver de ett långsiktigt projekt: att förvränga, relativisera och i slutändan omforma hela vår världsbild.

Ett av islamismens kärnbudskap är hatet mot judar – inte som politisk fiende, utan som folk. Den sortens hat som en gång ledde till Förintelsen har nu återuppstått i Europa, Amerika, Kanada och Australien. Statistik visar skrämmande ökningar av antisemitiska attacker – 400 procent i vissa europeiska länder efter 7 oktober 2023. Hatbrott, vandaliserade synagogor, hot i skolor, trakasserier på nätet. Det är inte enstaka händelser. Det är systematiskt.

Ali återger hur hon som barn lärde sig att judar inte var människor, att de var bakterier och mikrober. Och när hon hör samma ord användas av Hamasledare i direktsända TV-sändningar från Gaza 2024 – ord som hämtade från 30-talets Tyskland – inser hon att det inte är över. Det är tillbaka. Och det har fått nytt bränsle.

Ali pekar på fem skäl till antisemitismens uppsving och västvärldens försvarskollaps:

1. Massmigration från muslimska länder, där antisemitism är vardag, har förändrat Europas sociala sammansättning.

2. Internet och sociala medier har gett extremister direkt tillgång till unga västerlänningar – utan filter, utan motröster.

3. Islamismens intellektuella flytt till väst har skapat ett underjordiskt nätverk starkare än många västliga institutioner.

4. Den västerländska värdekrisens tomrum, där kristna ideal förlöjligas och unga lämnas utan moraliska kompass.

5. En ny politisk splittring, där ”eliten” och ”folket” inte längre delar samma verklighet, och där gamla partier tappat kontrollen.

Västvärldens svar har varit naivt. Vi har underskattat islamisternas uthållighet, deras strategier, deras finansiering från Qatar och Turkiet. Vi har missförstått islamofobi som ett hat likställt antisemitism – när det i själva verket är ett vapen som tystar all kritik av en ideologi. Och vi har låtit progressiva rörelser i väst – präglade av identitetspolitik och skuldkomplex – bli allierade med islamismen i kampen mot den västerländska civilisationen.

Ali säger inte att vi ska bekämpa religion med religion, men hon pekar på behovet av att återknyta till de moraliska grunder som byggt väst: värdighet, ansvar, frihet – inte relativism, offerstatus och kollektiv skuld. Hon betonar behovet av en total motstrategi: att utbilda, att försvara meritokratin, att återupprätta nationens betydelse – och framför allt att återinföra rätten att tala klarspråk.

Att kalla islamismen för vad den är – en dödsdyrkande, totalitär ideologi – är inte rasism. Det är ansvar. Att försvara judar är inte ett särintresse. Det är ett lackmustest på vår civilisations överlevnad.

Paul Holmgren

Samhällsdebattör och civilingenjör