19 personer. Det var allt som behövdes för att lägga tvillingtornen i ruiner, skaka om USA:s självbild, starta krig i Afghanistan och Irak och forma ett helt nytt säkerhetspolitiskt landskap. 19 jihadister ändrade vår värld. Det borde räcka som en lärdom: när det gäller religiöst motiverad extremism räcker det med en liten, målmedveten minoritet. Men ändå tycks många vägra se det uppenbara sambandet mellan ideologi, miljö och våld.
Vi vet att cirka 1,9 miljarder människor i världen identifierar sig som muslimer. Det gör islam till världens näst största religion efter kristendomen. Stora studier, som Pew Research Center, visar att 60–70 % av muslimer i majoritetsmuslimska länder anser att sharia — religiös lag — bör vara officiell lag i staten.
Det betyder inte att alla vill se stening och halshuggning. För många handlar sharia om moral, familjerätt, arv. Men Pew har också visat att inom denna bas finns en minoritet på 10–20 % i vissa regioner som stödjer hårdföra straff, som dödsstraff för avfällingar. Och en ännu mindre andel, ofta 1–5 %, uttrycker stöd för våld mot civila i ”försvaret av islam”.
Låt oss vara försiktiga. Säg att 0,1 % av världens muslimer i praktiken är beredda att utföra eller stötta jihadistiskt våld. 0,1 % av 1,9 miljarder är 1,9 miljoner människor.
Tänk på den siffran: 1,9 miljoner människor som är beredda att döda och dö för sin sak. Det är som att ha en jihadistisk armé större än de flesta europeiska länders försvarsmakt.
Och det är med den allra mest återhållsamma beräkningen.
Sedan 11 september har över 47 000 dokumenterade terrorattacker kopplats till jihadistiska nätverk, enligt olika databaser som Global Terrorism Database. Nigeria (Boko Haram), Somalia (al-Shabaab), Irak och Syrien (IS) och Sahelregionen har drabbats hårdast. Men våldet har också sköljt in i europeiska städer: Paris, Bryssel, London, Berlin, Nice, Stockholm och nyligen i Manchester.
Varje attack är en påminnelse om att den radikala trappan fungerar: en bred ideologisk bas, en intolerant miljö och en handfull rekryterare kan förvandla en ung man eller kvinna till en soldat i ett idékrig.
Radikaliseringsforskningen är tydlig: människor tar sällan steget till våld av sig själva. Men i en miljö där intolerans är normaliserad, där predikanter förkunnar att fiender förtjänar döden och där martyrskap glorifieras, blir steget kortare.
Att förneka denna koppling — mellan den breda konservativa basen och den våldsamma spetsen — är naivt. Det är en sociologisk självklarhet.
De allra flesta muslimer är fredliga. De allra flesta kommer aldrig stödja våld. Men historien har visat att när en ideologi helgar våld i Guds namn, räcker det med promillen för att världen ska förändras.
Vi såg det 2001. Vi ser det i Sahel. Vi såg det på Bataclan, på Westminster Bridge, på Drottninggatan.
Det verkliga hotet är det stora talets tyranni: även den minsta procentandelen av en miljard är fler än vi klarar att hantera, om vi inte tar miljöerna och idéerna på allvar.
Den som vill ta kampen mot jihadismen på allvar måste våga tala om sambandet mellan idé och handling. Det handlar inte om att demonisera 1,9 miljarder människor — det handlar om att erkänna att en liten, radikal minoritet kan frodas i en ideologisk mylla som är mycket större än vi vill låtsas om.
Säkerhet handlar inte bara om vapen och gränskontroller. Det handlar om att utmana berättelser, beröva hatet sin näring och stödja de modiga reformrörelser som finns inom islam. Annars kommer 19 personer en dag att bli 190. Eller 1 900. Och priset blir oöverskådligt.
