Kongressledamoten Randy Fine väckte starka reaktioner när han skrev på X: “If they force us to choose, the choice between dogs and Muslims is not a difficult one.” Han reagerade på ett inlägg från den palestinsk-amerikanska aktivisten Nerdeen Kiswani, en uttalad anhängare till Zohran Mamdani, som proklamerade: “Finally, New York City is coming to Islam.” Samma krets har markerat att hundar visserligen har en plats i samhället, men inte som inomhusdjur, eftersom de enligt religiös uppfattning är orena.

Reaktionerna blev kraftiga. Kritiker menade att Fine avhumaniserade muslimer. Men för många handlade hans svar om något annat än människovärde. Det handlade om gränsen för anpassning i ett samhälle som redan har sina normer, sin historia och sin kulturella grund.

För att förstå varför just hundar blivit en symbolisk konfliktpunkt måste man gå till de teologiska rötterna. I Koranen finns inget generellt förbud mot hundar. De nämns neutralt, bland annat i berättelsen om Grottans folk. Den restriktiva hållningen återfinns i hadithlitteraturen, där traditioner om profeten Muhammed återger uppfattningar om rituell orenhet och om att änglar inte träder in i hus där hundar finns.

I vissa traditioner beskrivs hur hundar i Medina beordrades att avlivas med undantag för jakt- och vakthundar. Dessa texter har under århundraden påverkat islamisk rättstradition, och i flera rättsskolor betraktas hundens saliv som rituellt oren, vilket får konsekvenser för bön och reningsregler.

Detta är alltså inte en tillfällig personlig åsikt, utan en uppfattning med religiös förankring. I samhällen där religionen i hög grad formar vardagsnormer får sådana texter kulturell betydelse. När människor som präglats av den traditionen flyttar till västerländska städer, där hundar är självklara familjemedlemmar och en integrerad del av det offentliga rummet, uppstår en tydlig kontrast.

Här ligger kärnan i konflikten. USA och övriga västvärlden är sekulära samhällen, men de är inte historielösa eller kulturellt neutrala. De har formats av kristendom, upplysning och nationell utveckling under flera hundra år. De normer som vuxit fram – inklusive synen på djurhållning och privatliv – är resultatet av denna historiska process. Att hundar är accepterade och älskade i hem och parker är inte en slump, utan en del av det samhälleliga arv som majoriteten utvecklat över tid.

Religionsfrihet innebär att ingen ska tvingas hålla hund eller umgås med hundar mot sin övertygelse. Den innebär däremot inte att en religiös uppfattning om rituell orenhet ska ges normerande betydelse för hela samhället. Ett sekulärt rättssamhälle bygger på att lagen är gemensam och att religiösa regler är privata.

Invandring är i grunden ett frivilligt val. Den som väljer att flytta till ett land gör det därför att landet erbjuder något – frihet, stabilitet, rättsstat, ekonomiska möjligheter. Det är rimligt att samma val också innebär en acceptans av de grundläggande normer som redan finns där. Anpassning betyder inte att man måste dela varje kulturell preferens, men det betyder att man accepterar att majoritetens livsform inte är föremål för religiös omförhandling.

Om någon flyttar till ett land därför att det fungerar väl, men samtidigt ser sin uppgift som att gradvis förändra dess grundläggande normer i religiös riktning, uppstår en spänning som förr eller senare blir politisk. Det är denna spänning som speglas i debatten om hundar. Den är i grunden inte en fråga om djur, utan om vilken riktning ett samhälle ska ta och vem som har legitimitet att definiera dess normer.

Ett samhälle kan vara generöst och öppet utan att vara självraderande. Det kan erbjuda religionsfrihet samtidigt som det tydligt markerar att dess historiskt framvuxna ordning ligger fast. Den som kommer är välkommen att leva, arbeta och utöva sin tro. Men den gemensamma livsformen är inte förhandlingsbar.

Anpassning är inte ett uttryck för intolerans. Det är själva förutsättningen för att ett pluralistiskt samhälle ska kunna bestå över tid.