I både USA och Europa domineras den etablerade nyhetsproduktionen av stora mediehus med tydliga ideologiska lutningar. Dessa aktörer utgör vad som ofta benämns mainstreammedia. Deras inflytande ligger inte enbart i räckvidd, utan i deras förmåga att definiera vad som betraktas som legitim kunskap, rimliga tolkningar och accepterade slutsatser. När en ideologisk riktning – i detta fall vänstern – dominerar dessa institutioner, uppstår en situation där vissa perspektiv inte bara premieras utan normaliseras som ”det som är sant”.

Detta är inte nödvändigtvis resultatet av en samordnad konspiration, utan snarare av strukturell likriktning. Redaktionella miljöer tenderar att reproducera sina egna värderingar genom rekrytering, normer och professionella belöningssystem. På så sätt formas ett narrativt ramverk där vissa frågor ställs på ett givet sätt och andra perspektiv marginaliseras eller aldrig formuleras. Resultatet blir en form av konsensussanning: det som upprepas tillräckligt ofta och från tillräckligt många auktoritativa källor uppfattas som objektiv verklighet.

Problemet uppstår när denna konsensus inte längre prövas mot verkligheten genom öppen analys. När sanningen definieras uppifrån – genom institutionell tyngd snarare än empirisk prövning – minskar utrymmet för korrigering. Det är här sanningssökandet förflyttas till andra arenor.

På individnivå, och inom mindre fristående organisationer, gäller annan logik. Där finns ofta varken samma beroende av politiskt kapital eller samma incitament att anpassa sig till rådande normer. Det är i dessa miljöer som djupgående analyser, långformresonemang och systematiskt ifrågasättande i dag i hög grad återfinns. I den västerländska kontexten sammanfaller detta i stor utsträckning med den politiska högern.

Detta innebär inte att högern per definition äger sanningen. Däremot fungerar den i dagsläget ofta som en korrigerande kraft. När etablerade medier presenterar ett sammanhängande narrativ, är det ofta först genom kritisk granskning och alternativ analys som sprickor blir synliga. När dessa analyser genomförs systematiskt – genom data, jämförelser, historiska paralleller och logisk prövning – visar det sig inte sällan att den etablerade berättelsen är förenklad, selektiv eller i vissa fall direkt missvisande.

I den meningen uppstår en asymmetri: mainstreammedia producerar narrativ, medan sanningssökande aktörer producerar korrigeringar. När dessa korrigeringar upprepas, fördjupas och bekräftas av oberoende analys, förskjuts förståelsen gradvis bort från den institutionellt etablerade ”sanningen”. Det är därför slutsatserna i många fall rör sig i en riktning som uppfattas som högerorienterad – inte av ideologisk lojalitet, utan som resultat av analys.

Sanning är i detta perspektiv inte något som fastställs genom auktoritet, utan något som närmar sig genom prövning. Där makten definierar verkligheten uppstår behovet av korrigering. Och i dagens medielandskap tycks denna korrigerande roll, i högre grad än tidigare, spelas av de som befinner sig utanför den vänsterdominerade institutionella offentligheten.