När Özz Nûjen säger – utan att skämta – att Sverige skulle stanna om invandrare slutade arbeta i tre dagar ger han uttryck för en vanlig föreställning i svensk offentlighet: att invandring i sig är samhällsbärande. Det låter kraftfullt, men det är analytiskt fel.

Invandring tillför inte per automatik.

Den kan tillföra – ekonomiskt, demografiskt och arbetsmässigt – men den kan samtidigt skapa andra problem. Det är först när man vågar hålla dessa två perspektiv samtidigt som debatten blir hederlig.

Människor som invandrar till Sverige kan arbeta, betala skatt och formellt bli en del av ekonomin – och ändå bidra till social fragmentering, normkonflikter och parallella samhällen.

Detta är ingen motsägelse. Ett samhälle hålls inte bara ihop av BNP och skatteintäkter, utan av tillit, gemensamma referensramar och gemensamma spelregler.

När dessa saknas uppstår friktion – även om människor arbetar.

Den mest stabila och långsiktigt hållbara lösningen är i grunden enkel: Att människor som kommer till Sverige arbetar och att de delar grundläggande svenska värderingar.

Det är då integration fungerar friktionsfritt. Det är då ett öppet samhälle kan förbli öppet. Det är då invandring faktiskt blir en tillgång – inte bara ekonomiskt, utan socialt.

Problemen uppstår när arbete och värderingar skiljs åt, och när värderingar behandlas som något sekundärt eller relativt.

I svensk politik talas det ofta om ”utmaningar”, ”socioekonomiska faktorer” och ”resursbrist”. Däremot förs sällan ett öppet och utvecklat resonemang om normer, värderingar och beteendemönster – trots att det är där många av problemen tar form.

Detta betyder inte att politiker saknar insikt. Men de utvecklar inte resonemanget offentligt. Och när man inte gör det, lämnas fältet öppet för förenklingar, förnekelse eller polarisering.

Det är väl belagt att grov organiserad brottslighet, hedersrelaterat våld, sexualbrott och långvarigt bidragsberoende är kraftigt överrepresenterade i vissa grupper, framför allt med ursprung i delar av Mellanöstern och Afrika.

Detta handlar inte om individer som kollektivt skuldbeläggs, utan om strukturer och normsystem som inte är förenliga med ett öppet, sekulärt och tillitsbaserat samhälle.

Att inte tala om detta leder inte till tolerans. Det leder till att problemen växer.

I längden kan inget samhälle fungera med parallella värdesystem. När olika normer gäller i olika områden urholkas tilliten, rättsstaten försvagas och medborgarskapet tappar sitt innehåll. Förr eller senare måste frågan ställas:
Vad krävs för att fungera tillsammans? Det är inte en moralisk fråga. Det är en samhällsorganisatorisk.

Sverige bärs inte upp av invandring. Sverige bärs upp av arbete, ansvar, gemensamma spelregler – och gemensamma värderingar.

Invandring som bekräftar detta stärker landet. Invandring som inte gör det skapar problem – oavsett goda intentioner.

Att säga detta är inte att peka ut. Det är att beskriva förutsättningarna för ett fungerande samhälle.