Debatten om Iran har blivit så låst att det nästan uppfattas som förbjudet att hålla två tankar i huvudet samtidigt, trots att verkligheten ofta rymmer just den komplexiteten.

För det första krävs ett betydande mått av eftertanke inför varje tal om regimskifte genom militära medel, särskilt i Mellanöstern där historien visar hur snabbt maktvakuum kan fyllas av krafter som gör situationen ännu mer instabil. Skepsis i den frågan är inte bara rimlig utan nödvändig.

För det andra framstår det som djupt oansvarigt att passivt se på medan en regim med dokumenterade kopplingar till terrorfinansiering och uttalade fientliga ambitioner närmar sig kärnvapenkapacitet. Att ignorera den risken vore lika oklokt som att blunda för erfarenheterna från tidigare interventioner.

Varken de som fördömer attackerna kategoriskt eller de som applåderar dem med självklarhet kan med säkerhet säga hur detta kommer att sluta. Hittills har Trumps administration genomfört operationer med tydligt avgränsade mål och uppnått resultat inom dessa ramar.

Under det tolv dagar långa kriget mot Iran slogs flera kärntekniska anläggningar ut. I Venezuela ledde insatsen till att den sittande regimen avlägsnades och ersattes med en ledning som inte definierades av fientlighet mot USA. Båda insatserna sände dessutom en global signal om handlingskraft och avskräckning. Samtidigt saknas klarhet kring om en liknande utveckling är möjlig i Iran.

Det finns en fullt begriplig oro hos dem som menar att ett regimskifte i Iran riskerar att landa i samma eller ett ännu sämre utfall. Det finns också en förståelig reaktion hos dem som ser en brutal diktators fall och en försvagning av landets militära och nukleära kapacitet som något positivt i sig.

Den avgörande och obesvarade frågan gäller dock Irans framtida ledarskap. Det är här den verkliga osäkerheten ligger, och det är sannolikt den största risk Donald Trump har tagit under någon av sina mandatperioder. Om utfallet blir gynnsamt kan vinsterna bli omfattande, både på hemmaplan och internationellt. Om utvecklingen däremot går i fel riktning riskerar beslutet att prägla hans presidentskap och forma hans historiska eftermäle, på samma sätt som Irak kom att definiera Blair och Bush.

Sanningen är att ytterst få har insyn i vilken av dessa vägar som är mest sannolik. De som faktiskt sitter med avgörande information befinner sig inte i sociala mediers kommentarsfält utan i slutna ledningsrum.

Förhoppningen är att Irans befolkning får möjlighet att leva utan förtryck, att Mellanöstern finner en stabilare ordning och att varje aktör som överväger terror förstår konsekvenserna av handlingar likt dem den 7 oktober. Med en mer stabil region skulle USA kunna rikta sitt strategiska fokus mot de maktcentra som på allvar utmanar västvärldens säkerhet: Ryssland och Kina.

Än så länge återstår det att se vart utvecklingen leder. Den svåraste disciplinen i ett sådant läge är återhållsamhet – att avvakta tills röken skingrats innan man fäller den slutliga domen. De närmaste dagarna och veckorna kommer att visa vilken riktning historien tar.