Islams centrala texter är idag öppet tillgängliga för alla, och där legitimeras våld, krig och underkastelse. Ansvaret att ta avstånd från dessa ligger hos muslimerna själva och inte deras västerländska kritiker, skriver Paul Holmgren.
Jag gör inga anspråk på att vara islamisk teolog. Jag har inte studerat Koranen i originalspråk, jag är inte skolad i klassisk tafsir och jag tolkar inte religiösa texter med någon form av andlig auktoritet. Men just därför är det jag skriver inte mindre relevant – utan mer.
I dag är islams centrala texter, läror och rättstraditioner öppet tillgängliga. Koranen finns i otaliga översättningar. Haditherna, de klassiska rättsskolornas slutsatser och de mest inflytelserika predikanternas budskap går att läsa, lyssna till och jämföra för vem som helst med ett grundläggande intresse och några timmars arbete. Det är exakt vad jag har gjort. Inte för att provocera, utan för att förstå.
Och om det jag – som amatör men noggrann läsare – möter i dessa källor i huvudsak stämmer, då uppstår ett problem som inte kan avfärdas med goda intentioner eller välmenande försäkringar. För i islams normativa texter är våld inte ett olycksfall eller en historisk parentes, utan något som regleras, legitimeras och i vissa fall uppmuntras. Krig, underkastelse, särbehandling av oliktroende och juridiska straff är inte perifera missbruk, utan delar av ett sammanhängande system av tro, lag och makt.
Här blir det tydligt varför jämförelser med andra religioner ofta haltar. I kristendomen och buddhismen finns tydliga moraliska ideal som begränsar våld även när de brutits i praktiken. I islam saknas en motsvarande pacifistisk kärna som sätter en absolut gräns. När våld förekommer kan det därför åberopas teologiskt, inte trots religionen utan med stöd i den.
Detta betyder inte att alla muslimer är våldsamma. Tvärtom lever de allra flesta fredliga liv, precis som sina icke-muslimska grannar. Men det betyder att påståendet att islam som lära är en fredlig religion inte kan tas för givet, särskilt inte när våldsdåd i religionens namn återkommer världen över – år efter år, i vitt skilda kulturella och geografiska miljöer.
Här uppstår den avgörande frågan: vems ansvar är det att detta förändras?
Det kan inte rimligen vara västerländska journalister, politiker eller amatörer som förväntas tolka bort, förklara om eller relativisera islams egna texter. Inte heller kan ansvaret ligga på kritiker att ständigt bevisa sin goda vilja. Om islam verkligen ska förstås som en icke-våldsam religion i praktiken, då måste det vara de muslimer som själva vill något annat än våld som driver den teologiska och moraliska uppgörelsen – öppet, konsekvent och trovärdigt.
Det räcker inte att säga att terrorister ”inte representerar islam”, om samma texter som används av extremister samtidigt lämnas oemotsagda i den breda religiösa undervisningen. Det räcker inte med fredsretorik, om reformen uteblir i handling. Tillit byggs inte av ord, utan av konsekvens över tid.
Ett öppet samhälle måste kunna vara generöst, men det får aldrig vara naivt. Att kräva tydlighet, ansvar och faktisk förändring är inte fientlighet. Det är realism. Och realism är i längden den enda hållbara grunden för verklig fred.
