Mamdani kallar sig socialist, men talar som en islamist. I sina tal blandar han krav på gratis kollektivtrafik och gratis barnomsorg med rop som ”Free Palestine”. Han beskriver sig själv som ”den första muslimen i New Yorks historia som vågar ta plats” – och tolkar varje kritik som islamofobi.

Hans politiska stil är ett skolboksexempel på hur man immuniserar sig mot kritik: genom att framställa sig som offer, vägra bemöta saklig granskning och använda moralisk skuld som skydd.

Det är ett effektivt sätt att stänga munnen på sina motståndare – en strategi som blivit allt vanligare i västvärlden. Och den fungerar, för få vågar längre ställa de svåra frågorna utan att riskera att stämplas.

Redan före politiken byggde Mamdani sin identitet på samma berättelse. Under en kort rapkarriär skrev han låten Salam, där han sjunger om en ”tant som inte vågade lämna lägenheten på grund av islamofober i New York”.

Historien visade sig vara påhittad – kvinnan bodde inte ens i staden. Ändå upprepade Mamdani den som politiskt vittnesmål.

Mer avslöjande är hur låten slutar: ”My love to the Holy Land Five.”

Det syftar på fem män dömda till sammanlagt 180 års fängelse för att ha finansierat Hamas – en terrororganisation vars manifest säger:

”Israel will exist and will continue to exist until Islam obliterates it.”

Dessa män kallar New Yorks nya borgmästare sina hjältar. När han tillfrågades om Hamas borde avväpnas svarade han:

”Jag har egentligen inga åsikter om Hamas framtid.”

Samme man sade att han som borgmästare ”skulle arrestera Benjamin Netanyahu om han besökte New York.”

Det är inte bara ett politiskt utspel – det är en världsbild där demokratiska ledare demoniseras medan terrorrörelser ursäktas. Hans förakt för den egna polisorganisationen är lika tydligt. I juni 2020 skrev han:

”We don’t need an investigation to know that the NYPD is racist, anti-queer & a major threat to public safety. What we need is to #DefundTheNYPD.”

Det är inte ett krav på reform – det är ett avståndstagande från ordning och trygghet. Det står alltså klart var sympatierna ligger: inte hos stadens poliser, inte hos Israels demokratiskt valda ledning – utan hos de krafter som underminerar båda. Han talar om fred, men vägrar fördöma de som krigar för ett teokratiskt slutmål.

Att just denne man nu styr New York är mer än ett politiskt faktum. Det är ett tecken på en djupare förskjutning: hur väst, förblindat av sin egen tolerans, har slutat försvara sina grundläggande värden. För islamistiska rörelser världen över är hans seger ett bevis på att väst har kapitulerat – kulturellt, intellektuellt och moraliskt.

Islamism och socialism är två ideologier som lovar rättvisa men slutar i kontroll, likriktning och rädsla. I förening blir de inte frihet – utan förfall.

Det är en blandning som talar om rättvisa, men i praktiken river ner allt som skapat den. Den verkliga frågan är inte vem som styr New York, utan vad som händer med civilisationen när frihet måste ursäktas och sanning kallas hat.

Då är kampen redan påbörjad – och den förs nu i världens största stad.