Det börjar i ett rum fyllt av unga muslimska män. En imam står framför dem och talar, utan att dröja vid nyanser eller tveka inför ämnets tyngd. Rummet är homogent. Inte en kvinna syns till.

Watch What Muslim Chant When Radical Imam Calls For A Mass Global Jihad!

Redan den bilden – en samlingsplats för män, där män instruerar män – säger något djupt om de värderingar som formar miljön. Det är här den patriarkala ordningen reproduceras: i salens tystnad, i könets frånvaro, i föreställningen att det är männen som definierar både religionen, samhället de kommer ifrån och det hem de själva styr över.

Det vi ser i denna moské är inte ett undantag. Det är ett mönster – ett mönster där religiös auktoritet och kulturell makt koncentreras till manliga kretsar som sällan granskas av det omgivande samhället. Och det är i denna miljö imamen ställer sina frågor.

Den första frågan borde ha varit trivial: “Hur många av er är vanliga, normala sunni- eller shiamuslimer?” I en moské, i ett rum av enbart muslimska män, borde alla händer åka upp. Men det gör de inte. En majoritet räcker upp handen, men långt ifrån alla. Vissa tvekar. Andra låter bli. Just dessa uteblivna händer avslöjar mer än något som sägs högt.

Att en ung muslim i en norsk moské inte räcker upp handen på frågan om han är en ”vanlig muslim” betyder inte att han är mindre troende. Tvärtom: han markerar att han betraktar sig som mer renlärig, mer övertygad, mer ideologiskt driven än mainstream-islam. Han tar avstånd från mitten och placerar sig själv närmare islamismens hårda kärna. I rummet finns alltså inte bara religiös tro – utan en självdefinierad elit av män som uppfattar sig som mer rättrogna än den breda muslimska befolkningen.

När imamen fortsätter med nästa fråga kommer den verkliga chocken. “Hur många av er håller med om att straffen som nämns i Koranen och Sunna – stening, dödsstraff och andra straff – är de bästa möjliga och bör implementeras i världen?” Då reser sig alla händer. Utan undantag.

Det betyder att i samma grupp där ett betydande antal inte vill identifiera sig som ”vanliga muslimer”, råder total enighet kring sharialagens hårdaste straff. Detta är inte extremism i samhällets ytterkant – detta är norm i rummet. Och det är detta som gör klippet till en nordisk väckarklocka.

För detta är inte Mellanöstern. Det är inte Pakistan. Det är inte ett ISIS-forum. Det är Norge.

Ett av världens mest sekulära, stabila och jämställda länder. Ett land vars integrationsmodell är nästan identisk med Sveriges, Danmarks och Finlands. Ett land vars muslimska befolkning har samma ursprungsländer som vår, samma moskénätverk, samma imamer, samma salafistiska påverkan och samma ungdomskultur. Skillnaden är att Sverige har fler – fler moskéer, fler nätverk, fler miljöer där denna ideologi kan slå rot.

Det är därför statistiskt och sociologiskt omöjligt att tro att Norge skulle vara ett undantag. Det som sker i denna norska moské är ingen norsk parentes. Det är ett skandinaviskt fenomen. Det är Sverige – bara filmat på norsk mark.

Samtidigt fortsätter svenska politiker att beskriva islamism som en marginalföreteelse, trots att majoriteten i det filmade rummet – på rak fråga – stödjer sharialagens döds- och steningsstraff. Man säger att extremistiska åsikter finns ”längst ut i kanten”, samtidigt som de visar sig mitt i moskéns vardagsrum. Man hävdar att islamismen är något som importeras utifrån, trots att videon visar hur den återskapas, förstärks och normaliseras av män som redan bor här, arbetar här, studerar här och bildar familj här.

Det handlar inte längre om integration. Det handlar om vilken moralisk och rättslig grund Norden står på. Ett samhälle kan inte förbli sekulärt och liberalt om stora grupper uppfattar statens lagar som sekundära och Guds lag som överordnad. Och det är just denna världsbild som videon blottlägger: sharia som norm, demokrati som kompromiss, rättsstaten som något lägre stående.

När Norge får syn på sig självt är det hög tid att Sverige gör detsamma. För det är inte hat att beskriva verkligheten. Hat uppstår först när verkligheten förnekas så länge att människor slutar tro att problemen går att lösa. Det är därför vi måste tala klarspråk.

Islamismen i Norden växer inte i det tysta. Den säger det själv. Den räcker upp handen.