Trots att Israel är en demokratisk stat omgiven av diktaturer, trots att landet återkommande försvarar sig mot terrorism med ursprung i organisationer som öppet förkunnar dess förintelse, förlorar Israel gång på gång det globala PR-kriget. Hur är det möjligt? Vad säger det om vår tid, vårt omdöme och vår moraliska kompass?

Från 1948 till idag: ett demokratiskt undantag i Mellanöstern

1948 föddes Israel ur FN:s delningsplan, som arabländerna förkastade. Istället förklarade de krig mot den nybildade judiska staten. Sedan dess har Israel försvarat sin existens i återkommande krig och konflikter. Trots detta har landet växt till en teknologisk och demokratisk stormakt. Samtidigt har det palestinska ledarskapet gång på gång avvisat erbjudanden om en egen stat – inte på grund av gränser, utan för att dessa förutsatte att man erkänner Israels rätt att existera som judisk stat.

Israel i siffror: en ö i stormens mitt

Israel upptar 22 000 km² – ungefär som Dalarna – och är omgiven av 22 arabstater med en yta på över 13 miljoner km². Ändå är Israel Mellanösterns enda fungerande demokrati. Här har 2 miljoner arabiska medborgare rösträtt, parlamentariskt inflytande och tillgång till samma rättigheter som judar.

Nakba, ockupation – och ideologin bakom hatet

För palestinier innebär ordet Nakba (”katastrofen”) de händelser som inträffade 1947–1949, då omkring 700 000 palestinier förlorade sina hem i samband med Israels grundande och det efterföljande kriget. Vad som exakt hände under denna period är fortfarande omtvistat. Vissa menar att flykten skedde i kaosets spår, andra talar om strategisk fördrivning. Källor, tolkningar och motiv går isär – bilden är komplex.

Det är också här begreppet ockupation får dubbla betydelser. I västvärlden syftar det vanligen på Israels kontroll över Gaza och Västbanken från 1967. Men i mycket av den palestinska diskursen – och särskilt i Hamas retorik – börjar ockupationen redan 1948. De ser hela Israel som ockuperad mark, från Haifa till Negev. För dem är Nakba inte bara ett historiskt trauma – det är starten på en oförlåtlig närvaro som måste upphöra.

Därför vill Hamas inte ha en stat vid sidan av Israel. De vill ha en stat istället för Israel. Ockupationen är, i deras ideologiska värld, inte ett tillstånd att förhandla om – utan en verklighet att utplåna. Och just därför är det historielöst att hävda att Hamas agerar på grund av ockupationen. Hatet fanns långt innan 1967. Kriget mot Israel började 1948 – och Hamas ser det inte som avslutat.

Att förstå palestiniernas sorg över Nakba är nödvändigt. Men det rättfärdigar inte en ideologi som firar massakrer, kidnappningar och folkmordsdoktriner. Historisk orättvisa är inte en ursäkt för nutida ondska. Nakba var en tragedi – men Hamas gör den till ett vapen.

Vad vill Hamas? De egna orden ger svaret

Hamas är ingen frihetsrörelse. Det är en islamistisk organisation med rötter i Muslimska brödraskapet. I dess stadga från 1988 står: ”Israel kommer att existera tills islam utplånar det.” Efter massakern den 7 oktober 2023 – då omkring 1 200 civila israeler dödades och 251 kidnappades – sade Hamas-ledaren Ghazi Hamad: ”Vi kommer att upprepa den 7 oktober om och om igen, tills vi utplånat dem alla.” Det är inte retorik. Det är en folkmordsdoktrin.

Men Israel anklagas för folkmord

Hur kan ett land som försvarar sig mot en grupp med uttalad folkmordsagenda självt anklagas för folkmord? Svaret finns i mediernas dramaturgi. Hamas använder civila som sköldar. Israel slår tillbaka – och världen ser ruiner, inte raketramper.

Israel distribuerar mat, medicin och vaccin till Gaza. Hamas stjäl förnödenheterna och förvandlar dem till politisk valuta. Att anklaga Israel för svält är som att skylla ett inbrott på låset.

Informationskrigets logik

Hamas förstår västvärldens logik. Bilder, känslor och gråt väger tyngre än historia och fakta. Därför iscensatte de ett krig de visste att de militärt skulle förlora – men medialt vinna. Israel talar lag och moral. Men TikTok lyssnar inte på Genèvekonventionen. Den lyssnar på bilder. Där förlorar Israel.

Den moraliska inverteringen

Antisemitism har bytt namn till ”antisionism”, men innehållet är detsamma: demonisering, dubbelmoral, avhumanisering. Judar får inte försvara sig. Israel får inte vinna. När Hamas kidnappade, torterade och svälte 251 gisslan, blev det ändå Israels motåtgärder som väckte vrede.

Fredens brutala enkelhet

Kriget hade kunnat ta slut i morgon. Allt Hamas behöver göra är att släppa gisslan, lägga ner vapnen och erkänna Israel. Då hade kriget stoppats och återuppbyggnad kunnat påbörjas. Men Hamas vägrar – lidandet är deras vapen.

Kommer Israel någonsin få trygghet?

Israel kan vinna varje slag, men ändå förlora i opinionens domstol. Det stora hotet är inte bara raketer, utan västvärldens moraliska förvirring. Om vi inte längre kan se skillnad på den som vill leva och den som vill döda – då är det inte bara Israel som förlorar. Då förlorar vi alla.

Paul Holmgren

Samhällsdebattör och civilingenjör