Den obekväma siffran

Över 150 000 döda. Tolv miljoner människor på flykt. Samhällen raserade. Siffrorna från Sudan är inte bara chockerande – de är avgörande. Det här är en av vår tids absolut dödligaste konflikter. Ändå är den nästan osynlig i de stora internationella nyhetsflödena.

Den obekväma jämförelsen

Låt oss ställa det otänkbara sida vid sida: I år har fler människor dött i Sudan än i både Gaza och Ukraina – tillsammans. Gaza, med sin förfärliga och fullt rapporteringsvärda konflikt, har sett färre än 40 000 dödsfall under samma period. Frågan blir då oundviklig, brutal i sin enkelhet: Varför genererar den ena konflikten tusentals rubriker, dygnet runt, medan den andra knappt får en notis? Svaret avslöjar en djup kris i journalistiken.

Nyhetsvärde eller marknadsvärde? En falsk motpol

Teoretiskt handlar nyhetsvärde om relevans, omfattning och samhällsbetydelse. I praktiken har det förvandlats till marknadsvärde: klick, delningar, tittarsiffror. Och här blir Sudan ett dubbelt offer – först för krigets våld, sedan för medievärldens tystnad.

Krig i Mellanöstern har en omedelbar igenkänningsfaktor för en global publik. Narrativen är etablerade, lägren polariserade och reaktionerna omedelbara. Sudan saknar denna mediala infrastruktur: färre västerländska korrespondenter på plats (om några alls, på grund av livsfara), färre direkta västerländska geopolitiska eller ekonomiska intressen att försvara eller attackera, och färre politiska poänger att vinna hemma. Det är, enligt den rådande marknadslogiken, helt enkelt ”svårsålt”. Men är det här verkligen det som ska styra?

Journalistikens moraliska abdikering

Här krossas journalistikens självbild. Var ligger lojaliteten? Hos publiken som vill ha vissa nyheter, bekräftade av sina egna förutfattade meningar och känslomässiga investeringar? Eller hos verkligheten som behöver bli berättad – oavsett om den passar i en algoritm eller väcker bekväm indignation?

Att rapportera från Sudan är svårt. Det är livsfarligt. Det är dyrt. Men att konsekvent välja bort det är att abdikera från kärnuppdraget. När stora redaktioner aktivt väljer att inte prioritera världens största humanitära katastrof, skickar de en oroväckande signal: vissa människors lidande, vissa liv, räknas mer än andra i vår globala uppmärksamhetsekonomi. Det är inte bara en underlåtenhet – det är en värdering.

Tystnad är aldrig neutralitet – det är ett val

Tystnaden kring Sudan är inte passiv. Den är ett aktivt val som formar vår världsbild. När Sudan hamnar i skuggan får lidandet där inte den moraliska tyngd som krävs för att väcka internationellt engagemang. När nyhetsflödet är tomt kan människor inte veta. Och när de inte vet kan de inte bry sig. De kan inte kräva handling. Medieglömskan kväver medkänslan och möjligheten till förändring.

Det är i denna tystnad som cynismen frodas. Här prövas journalistikens moraliska ryggrad: att våga prioritera sanningen även när den inte säljer, att ge utrymme åt det obekväma och svåra, att minnas att varje människa – oavsett var hon föddes eller dör – har ett lika omätbart värde, och att rapporteringen måste spegla denna grundläggande sanning.

Vem formar vår världsbild?

Vi inbillar oss gärna att vi är väl informerade. Men det vi vet är i grunden det någon annan har valt att berätta. Därför är journalistikens uppdrag inte bara att informera – det är att se till att vårt fönster mot världen inte förvandlas till en spegel av vår egen bekvämlighet, våra fördomar och vår brist på mod att se det obekväma.

Sudan är inte mindre viktigt än Gaza. Lidandet där är inte mindre verkligt eller mindre akut. Den enda avgörande skillnaden ligger i hur mycket vi får veta om det. Och i det tomrummet av kunskap och uppmärksamhet blir journalistikens moraliska kompass – dess mod att stå för ett universellt människovärde – viktigare än någonsin. Att fortsätta svika det uppdraget är en form av medskyldighet.

Paul Holmgren

Samhällsdebattör och civilingenjör