Debatten om varför vissa samhällen utvecklat starkare institutioner, högre tillit och större ekonomisk dynamik än andra reduceras ofta till religion. Islam sägs forma kollektivistiska samhällen, kristendomen individualistiska. Den mer avgörande frågan rör dock familjestrukturen och dess långsiktiga påverkan på stat och samhälle.

Skillnaden mellan klanbaserade och individbaserade ordningar visar sig över sekler och präglar allt från äktenskapsmönster till politisk kultur. Religionen fungerar i detta sammanhang främst som förstärkare av de sociala strukturer den möter snarare än som deras ursprung.

I stora delar av Mellanöstern, Nordafrika och Sydasien har samhället historiskt organiserats kring släkten. Där staten varit svag eller geografiskt avlägsen har klanen fungerat som trygghetssystem, rättsinstans och försvarsmekanism. Äktenskap inom släkten stärkte interna band, säkrade egendom och minskade osäkerhet kring lojalitet.

I en sådan miljö framstår kusinäktenskap som rationellt och strategiskt. Islam uppstod i ett stamorganiserat Arabien och integrerade många av dessa mönster. Den islamiska rätten tillåter kusinäktenskap och utmanade inte systematiskt klanens centrala roll. Resultatet blev kontinuitet snarare än omvandling, vilket innebar att familjestrukturen kunde förbli den bärande samhällsenheten långt in i modern tid.

I Västeuropa utvecklades en annan dynamik. Från 500-talet och framåt införde kyrkan omfattande äktenskapsrestriktioner som begränsade giftermål inom nära släktled. Förbuden bidrog till att stora släktblock gradvis försvagades och att hushållet blev mer kärnfamiljsorienterat. Individen trädde fram som självständig aktör och äktenskapet definierades som en kyrkligt sanktionerad institution snarare än ett klanavtal. När staten därefter stärktes genom domstolar, skatteväsen och växande byråkrati flyttades lojaliteten från släkten till institutionerna. Den evolutionäre antropologen Joseph Henrich har visat hur denna långsamma familjepolitiska omvandling bidrog till framväxten av det han kallar WEIRD-samhällen – miljöer där opersonlig tillit, marknadsekonomi och meritokrati kunde utvecklas på bred front.

Variationer nyanserar bilden. Japan utvecklade hög tillit och stark stat utan att helt bryta familjestrukturen, eftersom centralmakten tidigt integrerade klanlojaliteten i den statliga hierarkin. Inom Europa uppvisade södra Italien och Grekland starkare familjeorientering än Nordeuropa, något som Francis Fukuyama kopplar till lägre generell tillit utanför familjen. Mönstret handlar därför om graden av klanens dominans i förhållande till staten, inte om teologins kärna eller kulturell överlägsenhet.

Den avgörande skiljelinjen i civilisationers utveckling går mellan klan och stat, mellan släktlojalitet och institutionell tillit. Där klanen förblir den primära maktstrukturen underordnas lagen blodet, och merit ersätts av släktskap. Där staten däremot frigör individen från familjens absoluta grepp kan opersonlig rättvisa, marknadsekonomi och bred samhällelig tillit växa fram.

Detta är ingen moralisk värdering av kulturer utan en strukturell realitet. Samhällen som inte bryter klanens dominans får svårare att bygga starka och opartiska institutioner. Resultatet blir nätverksbaserad makt, begränsad tillit och långsammare institutionell utveckling. Där familjesystemen reformeras och lojaliteten flyttas från släkt till lag förändras däremot hela den politiska och ekonomiska dynamiken. Skillnaden mellan civilisationer kan därför förstås som skillnaden mellan blodets ordning och lagens ordning.