Svenska kyrkan är inte en intresseorganisation. Den är – eller ska vara – en moralisk och andlig röst för hela mänskligheten. När klockorna ringer ska de inte ljuda för en sida, utan för alla som drabbas av krig, terror och lidande. Just därför är den senaste uppmaningen om förlängd klockringning och bön för ”alla drabbade av Gazakriget” så problematisk.

Ärkebiskopens färdigformulerade bön nämner inte de israeliska gisslan som fortfarande hålls fångna och torteras av Hamas. Den nämner inte heller terrorattacken den 7 oktober som startade denna fas av konflikten, där 1 200 människor mördades och 251 kidnappades. Den extremt utbredda antisemitismen som följt i spåren av kriget lämnas utan ett ord. Det är inte bara ett förbiseende – det är ett budskap i sig.

Att utelämna dessa centrala fakta är inte neutralitet. Det är ett politiskt ställningstagande. Det är att falla för den PR-offensiv Hamas iscensatt, där världen förväntas se en konflikt genom en ensidig lins. Kyrkan har här ett ansvar att se igenom propagandan och stå på sanningens grund, även när det är obekvämt.

Man måste fråga sig: hur många gånger har kyrkklockorna ringt extra länge för offren i Ukraina? För de hundratusentals döda i Syrien? För massakrerna i Sudan? För förföljda kristna i Mellanöstern? Lidandet i Gaza är verkligt och fruktansvärt – men det är inte det enda lidandet på jorden.

Svenska kyrkans styrka ligger i dess universella uppdrag: att tala för alla utsatta, oavsett nationalitet, etnicitet eller religion. Om kyrkan låter klockorna bli ett verktyg för att lyfta fram vissa offer men tiga om andra, då blir den en politisk aktör. Och när kyrkan blir politisk förlorar den sin trovärdighet som moralisk kompass.

Det är dags för kyrkans ledning att tänka till. Ska klockorna ringa, ska de ringa för alla – inte för en politisk berättelse. Neutraliteten är inte bara ett ideal. Den är kyrkans själ.

Paul Holmgren

Samhällsdebattör och civilingenjör