Det hörs allt oftare röster som kräver att muslimska böneutrop ska tillåtas på samma sätt som kyrkklockor. Argumentet är till synes logiskt – religionsfrihet, likabehandling – men bygger på en missuppfattning. Sverige är ett land där religionsfriheten skyddar tron, inte rätten att fylla det offentliga rummet med religiösa budskap.

Kyrkklockorna har ljudit över Sverige i över åtta sekler. De har kallat människor till samling, markerat sorg, högtid och tidens gång. I dag är de inte ett trosbekännande budskap, utan en kulturell signal – ett arv som binder samman generationer. De bär ingen text, ingen uppmaning, inget teologiskt innehåll. De säger inte ”du ska tro”, de säger ”nu är det söndag”.

Böneutropet däremot är en bekännelse. Orden ”Allahu akbar, jag vittnar att ingen gud finns utom Allah” är inte ett neutralt ljud utan ett trosförkunnande. Det är religionens centrala kärna, reciterad i offentligheten. Att jämställa detta med kyrkklockor är att förväxla kulturarv med missionshandling.

Sveriges grundlag ger alla människor rätt att utöva sin religion. Men den kräver inte att alla religioner ska ha samma synlighet eller hörbarhet i det gemensamma rummet. Religionsfrihet betyder frihet från tvång, inte rätt att påverka andra. Den gäller individen – inte högtalaren.

Det sekulära Sverige vilar fortfarande på ett kristet-kulturellt fundament. Våra lagar, högtider och värderingar har vuxit fram ur den traditionen. Att bevara den är inte intolerans, det är självrespekt. Tolerans betyder inte att avstå från sin egen identitet. Den betyder att leva sida vid sida – utan att den ena kräver att den andra ska ge upp sin form.

Dessutom måste tolerans bygga på ömsesidighet. I delar av den muslimska världen är kyrkklockor förbjudna, kors borttagna, kyrkor tystade. Ändå får moskéer i Sverige byggas, religiösa friskolor startas, böner hållas fritt. Den friheten är redan generös – men den ska inte missbrukas till att stegvis omforma den ljudbild som i århundraden definierat vårt land.

Man kan flytta mellan länder, men inte flytta länders själ. Den som väljer att leva här får också lära sig att detta land har en egen rytm, en egen klang. Den klingar i brons, inte i högtalare. Kyrkklockorna är vårt kulturarv. De ringer för oss alla – troende, tvivlare och ateister – just därför att de inte kräver något av oss.

Det är en skillnad värd att försvara.