När Zohran Mamdani svors in som folkvald i New York valde han att lägga handen på två koraner. För många var detta en parentes, för andra en identitetsmarkering. I ett sekulärt samhälle bör det i stället väcka en principiell fråga: var ligger den yttersta lojaliteten hos den som utövar offentlig makt?

SE ÄVEN: Mamdani insvuren som borgmästare – på koranen

Sekularismen är ingen fientlighet mot religion. Den är ett skydd – för både staten och den enskilde. Den innebär att lag, maktutövning och politiskt ansvar vilar på världsliga principer, inte på trosföreställningar eller religiösa normsystem. När en makthavare väljer att symboliskt knyta sitt ämbete till religiösa skrifter är det därför rimligt att fråga om detta är förenligt med ett strikt sekulärt ideal.

Mamdani beskriver sig själv som troende muslim. Islam är dock inte enbart en privat trosuppfattning, utan också ett sammanhängande normsystem med politiska och juridiska anspråk. Sharia är inte ett poetiskt begrepp utan ett regelverk som i sina klassiska former gör anspråk på att reglera samhällsliv, rättskipning och moral. Det betyder inte att varje troende vill införa religiös lag – men det gör frågan om rollkonflikt legitim.

Samtidigt är Mamdanis politiska språk tydligt kollektivistiskt. Individualism misstänkliggörs. Frihet reduceras till egoism. I stället talas det om kollektivets ”värme”, om gemenskap och solidaritet som politiska mål i sig. Detta är inte ny retorik. Under 1900-talet användes samma språk för att legitimera socialistiska och kommunistiska system där individen underordnades helheten, där avvikelse bestraffades och där frihet omdefinierades till ett moraliskt problem.

Historien är entydig. Varje samhällsmodell som sätter kollektivet över individen – oavsett om det sker i religionens eller jämlikhetens namn – kräver förr eller senare tvång. Den som inte delar den ”rätta” moralen blir ett problem som måste korrigeras.

Det är just i kombinationen som riskerna uppstår: en religiös övertygelse med totalanspråk och en politisk ideologi som föraktar individuell autonomi. Två system som båda har svårt att samexistera med verklig pluralism. Två logiska system som inte lämnar mycket utrymme för den fria, självständiga medborgaren.

Detta är inte ett angrepp på troende människor. Det är en påminnelse om varför sekularismen finns. När religion och kollektivistisk ideologi flyttar in i maktens centrum är det inte fördomsfullt att reagera. Det är nödvändigt.

Det finns inget varmt i att ersätta individens frihet med kollektivets moral.
Om man inte redan har bestämt sig för att friheten är ett problem.