I Stockholm har bygglov och startbesked delvis beviljats för en av Europas största moskéer – den planerade Mevlana-moskén i Skärholmen. Projektet har beskrivits som Nordens största och ska rymma bönsalar, utbildningslokaler och samlingsytor. Det finansieras delvis genom statliga bidrag till det ansvariga trossamfundet, Islamiska stiftelsen i Skärholmen – samtidigt som allmänheten saknar insyn i varifrån de stora privata och eventuellt utländska donationerna kommer. Det är inget marginellt bygge. Det är ett symboliskt projekt – och just därför måste vi förstå vad det symboliserar.

I väst talar vi ofta om religionsfrihet som om alla uttryck vore likvärdiga. Vi väger kyrkklockor mot böneutrop, som om det vore samma sak. Vi ser moskébyggen som paralleller till kyrkor, utan att reflektera över vilken historisk och politisk roll moskéerna haft. I vår naivitet missar vi den centrala punkten: i islam är moskén inte enbart en plats för bön, utan historiskt ett tecken på makt, erövring och auktoritet.

När Muhammed byggde den första moskén i Medina var det inte bara en helgedom. Det var stadens maktcentrum: här samlades armén, här avkunnades domar, här drogs gränsen mellan vän och fiende. Denna dubbelhet – böneplats och politiskt högkvarter – har följt moskén sedan dess. Där islam expanderade reste man moskéer, inte bara för att be, utan för att manifestera att territoriet nu tillhörde islam. Klippdomen i Jerusalem, den stora moskén i Damaskus och Hagia Sofia, som efter Konstantinopels fall blev moské, är alla exempel på hur religionen följde segern.

Kristendomen hade sina maktsymboler, men kyrkan var i första hand liturgisk och pastoral, inte politisk. Islam gjorde moskén till navet för hela samhället. Den skillnaden är avgörande.

I den judisk-kristna traditionen drogs en tydlig linje mellan det andliga och det världsliga. Jesus säger: ”Mitt rike är inte av denna världen” – och uppmanar att ge kejsaren vad som tillhör kejsaren.

Redan i den hebreiska grunden låg denna uppdelning: Mose ledde folket, Aron tjänade som överstepräst. Den politiska och den religiösa auktoriteten var åtskilda och balanserade varandra. Kungarna kunde regera, men de kunde inte stifta Guds lag – det gjorde Sanhedrin, och inte ens de eller kungen fick beträda templets inre gårdar. Där inne rådde endast prästerskapet.

Denna separation mellan stat och tro löper som en röd tråd genom hela den västerländska civilisationen – från Israels gamla rike till dagens sekulära stat.

Inom islam är förhållandet det motsatta. Där är målet inte uppdelning, utan enhet: tron, politiken och makten ska förenas i samma kropp. Idealet är kalifen – den andlige och världslige ledaren i ett. Där kristendomen skiljer på himmel och jord, söker islam förena dem. Och det är just denna förening som förklarar varför moskén aldrig varit endast en plats för bön, utan också för styre, lag och maktutövning.

Och här kommer vi till vår tid. I västerländska städer reser sig moskéer, ofta finansierade av aktörer långt bortom vår horisont. Vi tolkar det genom vårt eget raster: som religiösa byggnader jämförbara med våra kyrkor. Men för bokstavstroende muslimer, de som ser Muhammed som den fullkomliga förebilden, är moskén fortfarande något mer: en markör, en symbol, ibland ett anspråk. När böneutrop ljuder i Birmingham eller Skärholmen är det inte bara ljudet av tro – för många är det också ljudet av närvaro, av en identitet som gör anspråk på offentligheten.

Det betyder inte att varje muslim i väst vill “erövra” våra samhällen. De flesta lever sina liv som andra, i fred med sin tro. Men det betyder att vi måste förstå den historiska laddning moskén bär på. Att blunda för detta är inte tolerans – det är blindhet.

Filosofiskt sett är frågan större än religion. Det handlar om hur vi i väst förstår våra samhällens fundament. Vi har vant oss vid att skilja det politiska från det religiösa: att staten är neutral, kyrkan kulturarv, tron privat. Men i islamisk tradition har det aldrig varit så. Där är religion och politik sammanvävda, och moskén är platsen där detta manifesteras.

Och mitt i denna historiska och ideologiska blindhet fortsätter vi i Sverige att finansiera moskébyggen – direkt eller indirekt – med offentliga medel, utan att kräva fullständig öppenhet om var pengarna kommer ifrån. Om staten bidrar till ett trossamfund måste vi också veta vilka andra krafter som står bakom. Det handlar inte om misstänkliggörande, utan om insyn och demokratiskt ansvar.

Att en av Europas största moskéer nu växer fram i Skärholmen – delvis med svenska skattepengar men utan redovisning av övriga finansiärer – är ett symptom på något djupare: vår oförmåga att ställa de mest grundläggande frågorna. Det ska inte få gå till så här. Vi måste ha full insikt i vem som finansierar moskéerna. Allt annat är inte tolerans – det är naivitet.