Europa befinner sig i ett märkligt läge. Vi är inte i krig med Ryssland. Vi har inga egna soldater på slagfältet och inga formella krigsförklaringar. Ändå överväger EU att använda ryska statens frysta tillgångar för att finansiera Ukrainas försvar. Det är ett historiskt steg – och ett steg som kräver betydligt större eftertanke än vad som hittills visats.

Att ett block som inte är i krig konfiskerar en annan stats statliga tillgångar bryter mot grundläggande principer som burit Europas rättsordning: äganderätt, förutsebarhet och staters immunitet. Utan dessa urholkas Europas trovärdighet som rättsstat och dess ställning som trygg finansiell hamn. När man börjar tänja på dessa regler, särskilt utan att själv vara stridande part, ruckar man på de internationella spelregler som hållit det globala systemet stabilt. Det handlar inte om moral, utan om att det finansiella systemet endast fungerar om reglerna uppfattas som fasta och förutsägbara.

Att frysa tillgångar är en sak. Att konfiskera dem är något helt annat. Det innebär expropriation – trots att Europa formellt står utanför kriget. EU måste därmed skapa en ny rättslig ordning som säger att man får använda en annan stats statliga tillgångar utan att själv vara i konflikt. Det saknar prejudikat. ECB och flera nationella jurister har redan varnat för att detta riskerar att underminera Europas egna institutioner och öppna dörren för rättsliga processer med okända konsekvenser.

Den strategiska dimensionen är minst lika allvarlig. Om Europa etablerar principen att en annan stats statliga tillgångar kan beslagtas vid politiska kriser, varför skulle Kina, Indien, Saudiarabien eller Gulfstaterna låta sina reserver ligga kvar i eurozonen? Kapital flyr när rättssäkerheten blir oklar. Det spelar ingen roll att det denna gång drabbar en motståndare – investerare ser bara att regler kan ändras av politisk nödvändighet. Det hotar Europas långsiktiga finansiering och dess globala tyngd.

Att USA nu motsätter sig att EU går vidare med konfiskation är inte moralisk utan strategisk. USA förstår vad som står på spel: centralbankstillgångars okränkbarhet är en grundpelare i det globala finanssystemet. Bryts den, riskerar både dollar- och eurosystemet att försvagas när stater börjar flytta reserver till guld, alternativa valutor eller egna clearinglösningar. USA vill inte skapa ett prejudikat som på sikt undergräver den finansiella ordning som väst självt lever av.

Men den mest förbisedda konsekvensen gäller inte marknaderna – utan freden. Just nu pågår känsliga förhandlingar mellan Ukraina, Ryssland och internationella aktörer. I ett läge där unga män dör i tusental varje vecka borde varje åtgärd som gör en framtida fred mer avlägsen granskas med yttersta precision. För hur ska ett Ryssland, oavsett hur man bedömer dess ansvar, någonsin acceptera ett avtal med ett block som beslagtagit dess statliga tillgångar? En konfiskation skulle inte ses som en sanktion, utan som ett permanent brott.

Man kan därför säga att frånvaron av denna fråga i det reviderade 19-punktsförslaget i sig är ett budskap: detta är inte ens en förhandlingsfråga för Ryssland. För Moskva är EU:s konfiskation av en annan stats statliga tillgångar en absolut röd linje. Om EU fullföljer det beslut som nu diskuteras riskerar man inte bara att väcka djup irritation i Kreml – man riskerar att i praktiken omöjliggöra alla seriösa försök att nå en varaktig fred.

Här uppstår det stora frågetecknet: om till och med USA, som varit Ukrainas viktigaste stöd, varnar för konsekvenserna – vad är det då Europa egentligen håller på med? Det går att straffa en fiende. Det svåra är att inte samtidigt straffa sig själv, och den fred man säger sig vilja uppnå.