Det är en sval kväll i Parma, staden som denna vecka står i kulturens tecken. På ett café sjungs det opera, på torget ljuder musik från terrassen. Publiken består av européer, turister, och en hel del asiater. När sången tar slut bryter applåderna ut. De asiatiska gästerna deltar i samma gest som vi själva: de hedrar skönheten, delar ögonblicket, bekräftar gemenskapen i det universella språket musik.

Men i samma ögonblick noterar jag något annat. En grupp kvinnor i slöja passerar torget. De kastar inte en blick mot terrassen, visar inget intresse för föreställningen, utan går vidare med bestämda steg. Det sker inte bara en gång, utan upprepas under kvällen. Kontrasten är slående. Asiaterna – som ofta inte är kristna – öppnar sig för en europeisk tradition. Muslimerna – bundna av en annan tro – vänder sig bort.

Detta är förstås en enskild observation, men den är också talande. Den speglar en större verklighet som forskningen länge har beskrivit.

Östasien präglas historiskt av pluralism. Buddhism, daoism och konfucianism lever sida vid sida, ofta i blandning med folkreligion. En människa kan be till Buddha på morgonen, hedra förfäderna på eftermiddagen och besöka ett daoistiskt tempel nästa dag – utan motsättning.

Religionen blir mer ett kulturarv och en praktik än en exklusiv sanning. Därför uppfattas västerländsk kultur inte som ett hot. Opera, kyrkoarkitektur eller julfirande kan uppskattas som estetiska uttryck, utan att kräva en trosförändring.

Islam är annorlunda. Kärnan i tron är tawhid – Guds absoluta enhet – och förbudet mot shirk, allt som kan tolkas som avgudadyrkan. Det gör att andra religiösa symboler inte bara är främmande, utan potentiellt förbjudna. Som Olivier Roy (fransk politolog och islamforskare) visat i ”Globalized Islam” förstärks detta ofta i Europa, där muslimer i diasporan markerar sin identitet genom att ta avstånd från västerländska uttryck.

Bernard Lewis (världsberömd historiker med expertis på Mellanöstern och islam) och Bassam Tibi (respekterad statsvetare och islamforskare) har båda påpekat hur islams universalism – anspråket att omfatta hela samhället – gör religionen svårförenlig med en pluralistisk ordning.

Samuel Huntington (amerikansk statsvetare) noterade i ”Clash of Civilizations” att väst och Östasien i grunden kan finna samarbete, medan relationen till islam präglas av konflikt. Pew Research Centers omfattande mätningar visar att västerländska kristna traditioner som jul och kyrkomusik har blivit populära även i Östasien, medan integrationen i muslimska samhällen är betydligt mer begränsad.

Här ställs vi inför en djupare fråga. Är skönhet och kultur universellt, något som överskrider religioner och tidsåldrar? När asiater applåderar i Parma verkar svaret vara ja. Men när muslimer vänder bort blicken verkar svaret vara nej – eller snarare: inte om uttrycket är rotat i en annan tros symboler.

Detta är inte en fråga om individer, utan om principer. Den östasiatiska religionssynen gör det möjligt att uppskatta det främmande. Den islamiska doktrinen gör det svårt. Skillnaden är inte tillfällig, utan strukturell.

Min reflektion i Parma blir därför större än kvällen själv. Asiater och européer förenas i applåden, i erkännandet av det gemensamt mänskliga. Muslimerna passerar, oberörda eller kanske demonstrativt avvisande. Det är här en avgörande civilisationsklyfta visar sig.

Islam är inte bara en tro bland andra; det är en världsordning som ställer exklusiva anspråk. Därför uppstår friktionen, gång på gång, i mötet med väst. Och därför kan ett ögonblick på ett torg i Italien säga något om mänsklighetens stora fråga: hur olika religioner förhåller sig till skönhet, kultur och samexistens.