Debatten i SVT:s Aktuellt mellan Stockholmsbiskopen Andreas Holmberg och Kristdemokraternas riksdagsledamot Hans Eklind var upplysande – men inte på det sätt biskopen sannolikt hade tänkt sig. Den blottlade snarare en djup och alltmer problematisk rollförvirring hos delar av Svenska kyrkan: oförmågan att skilja mellan teologisk moral och politiskt ansvar i ett sekulärt samhälle.

SE ÄVEN: Biskop anklagar KD för ”okristen” migrationspolitik

När biskopen anklagar Kristdemokraterna för att ha övergett kristna värderingar, gör han det i människovärdets namn. Men det är just här felet uppstår. Människovärde är en moralisk absolutprincip – politik är det inte. Politik är konsten att fatta beslut under knapphet, med ansvar för konsekvenser, trygghet och långsiktig stabilitet. Att blanda ihop dessa nivåer är inte ett uttryck för högre moral, utan för intellektuell lättja.

Sverige är ett sekulärt samhälle. Det innebär inte att moral saknar betydelse, men att staten inte styrs av religiösa imperativ utan av demokratiskt ansvar. Regeringens primära uppgift är inte att förverkliga maximal godhet i teorin, utan att minimera faktisk skada i verkligheten. Trygghet, rättsstat, social sammanhållning och fungerande välfärd är inga abstrakta ideal – de är grundläggande förutsättningar för ett samhälle där människovärde över huvud taget kan upprätthållas.

När kyrkan hävdar att en mer restriktiv migrationspolitik ”urholkar människovärdet”, bortser den systematiskt från en obekväm men avgörande sanning: även den befintliga befolkningen har ett människovärde. Barn som växer upp i otrygga områden. Kvinnor som anpassar sina liv efter rädsla. Äldre vars välfärd pressas. Skolor där undervisning får stå tillbaka för ordningsproblem. Dessa människor försvinner konsekvent ur kyrkans moraliska kalkyl.

Biskop Holmberg hänvisar till bibelns bud om gästfrihet. Det är teologiskt korrekt – men politiskt irrelevant. Individens moraliska kallelse kan aldrig likställas med statens styrprinciper. En kristen människa kan öppna sitt hem. En stat kan inte öppna sina gränser utan hänsyn till integrationsförmåga, rättssäkerhet och samhällseffekter. När kyrkan kräver gränslöshet i moralens namn, men vägrar ta ansvar för konsekvenserna, lämnar den sitt andliga uppdrag och gör sig till politisk aktör utan mandat.

Här framstår Hans Eklinds resonemang som betydligt mer konsekvent. Att skilja mellan dem som har skyddsskäl och dem som inte har det är inte omänskligt – det är rättssäkert. Att erkänna att Sverige under lång tid tagit emot fler än samhället förmått integrera är inte cynism – det är realism. Att kalla detta kristet samhällsansvar är i själva verket rimligt. Ansvar är också en moralisk kategori.

Det mest anmärkningsvärda i kyrkans kritik är vad som aldrig sägs. Inget om parallellsamhällen. Inget om kriminalitet. Inget om den sjunkande tilliten. Inget om varför även Socialdemokraterna tvingats ompröva sin hållning. När hela det politiska systemet rör sig i samma riktning borde frågan inte vara vem som tappat sin moral, utan vad verkligheten krävt.

SE ÄVEN: DEBATT: Religiöst krypskytte mot KD

Kyrkan har en viktig roll i ett sekulärt samhälle: som samvete, som frivillig medmänsklig kraft, som bärare av existentiell reflektion. Men den rollen förutsätter ödmjukhet inför gränsen mellan moralisk appell och politiskt ansvar. När kyrkan kliver in i migrationsdebatten med absoluta krav, men utan ansvar för utfallet, riskerar den att förlora både trovärdighet och folklig förankring.

Människovärde utan ordning blir snabbt ett tomt ord. Politik utan konsekvensanalys är inte godhet – det är oansvar. Och ett samhälle som låter moral användas som ersättning för ansvar riskerar att förlora bådadera.