Svenska kyrkan har i ett offentligt svar konstaterat att det finns forskare och debattörer som menar att organisationer som Islamic Relief och Ibn Rushd har kopplingar till Muslimska brödraskapet – en politisk-islamistisk rörelse med ett tydligt ideologiskt projekt. Samtidigt slår kyrkan fast att man ändå välkomnar samarbete, så länge organisationerna delar ”gemensamma målsättningar”.

SE ÄVEN: Svenska kyrkan försvarar samarbete med Islamic Relief

Detta är inte en administrativ detalj. Det är ett teologiskt vägval.

Kristen tro är inte värdeneutral. Den vilar på bekännelse, på en tydlig uppfattning om sanning, om människans frihet och om gränsen mellan Gud och makt. Kyrkans historiska roll har därför ofta varit att stå emot ideologier som velat underordna människan ett högre system – vare sig det handlat om kejsarkult, totalitära stater eller religiös-politisk maktutövning.

När kyrkan nu säger att ideologiska kopplingar saknar avgörande betydelse så länge samarbetet fungerar, har man redan övergett denna roll.

Argumentet att det saknas ”formella kopplingar” är dessutom teologiskt ihåligt. Ideologier verkar sällan genom formella stadgar. De verkar genom idéer, nätverk, lojaliteter och gradvis normalisering. Kyrkan, som i århundraden varit tränad i just urskiljning, borde veta detta bättre än någon annan.

I integrationsprojekt och civilsamhällessamarbeten är detta särskilt allvarligt. Integration är inte ett neutralt tekniskt arbete – det handlar om vilken människosyn, vilken samhällsordning och vilka normer som långsiktigt ges legitimitet. Att då samarbeta med aktörer som bär en religiöst grundad politisk ideologi, utan att öppet problematisera detta, är inte pragmatism. Det är blindhet.

Kristendomen har historiskt varit en motkraft mot sammanblandningen av religion och politisk makt. Jesu ord – ”Mitt rike är inte av denna världen” – är inte poesi. Det är en teologisk gränsdragning. När kyrkan suddar ut den gränsen i praktiken, reduceras tron till ett socialt smörjmedel snarare än en sanningsbärare.

Frågan är därför inte om Svenska kyrkan har rätt att samarbeta. Frågan är om kyrkan längre är beredd att stå för något som inte går att kompromissa bort.

En kyrka som sätter relationer före sanning, projekt före bekännelse och samarbete före urskiljning, riskerar till slut att bli just det den en gång var till för att motverka: en nyttig funktion i någon annans ideologiska maskineri.

Det är inte kristendomens fiender som i första hand tömmer kyrkan på innehåll. Det är kyrkan själv – när den slutar ta sin egen teologi på allvar.