Den amerikanska migrationsdebatten har för länge sedan lämnat saklighetens territorium. Det som i dag utmålas som ett moraliskt nödläge är i själva verket ett skolexempel på politisk ohederlighet. Demokraternas hållning till illegal invandring har inte förändrats därför att lagen har ändrats eller därför att verkligheten ser annorlunda ut. Den har förändrats därför att makten har gjort det.

Under flera decennier rådde en tydlig och dokumenterad samsyn bland Demokraternas högsta företrädare. USA är en nationalstat. Gränser måste upprätthållas. Illegal invandring är ett brott mot lagen. Bill Clinton varnade för okontrollerade gränser. Hillary Clinton motsatte sig amnesti. Barack Obama deporterade omkring tre miljoner människor – fler än någon annan president – och beskrev illegal invandring som just illegal. Joe Biden slog fast att städer inte kan ignorera federal migrationslag. Chuck Schumer varnade för att öppna gränser underminerar nationalstaten. Till och med Bernie Sanders beskrev öppna gränser som ett nyliberalt experiment som skulle slå hårdast mot arbetarklassen.

Detta är inte efterhandskonstruktioner eller lösryckta citat. Det är väldokumenterade uttalanden från partiets egna ledare.

När exakt samma politik i dag genomförs under republikanskt styre beskrivs den plötsligt som omoralisk. ICE framställs som repressiv. Deportationer likställs med övergrepp. Skillnaden ligger inte i lagstiftningen, inte i myndighetens uppdrag och inte i metoderna. Skillnaden heter Donald Trump.

Även faktamässigt faller narrativet. ICE:s egna kvalitetsrapporter visar att myndigheten under de sista åren av Obamaadministrationen hade en felprocent på cirka 0,0225 procent – 54 amerikanska medborgare felaktigt gripna av nästan 240 000. Under Trumps första hela år i nuvarande mandatperiod låg felprocenten ännu lägre, omkring 0,0067 procent. Detta innebär inte att ICE är felfritt eller att misstag är acceptabla, men det innebär att påståenden om systematiskt kaos och rättslöshet saknar empiriskt stöd.

Den politiska oärligheten blir särskilt tydlig i den kulturella iscensättningen. Vid den senaste Grammisgalan använde flera kändisar scenen för att hålla politiska brandtal. Ett uppmärksammat uttalande, framfört av Grammisvinnaren Billie Eilish när hon tog emot sitt pris, löd att ingen människa kan vara illegal på stulet land.

Uttalandet möttes av applåder, men rymmer ett uppenbart moraliskt tomrum. Den artist som framförde detta budskap bor själv i en villa värderad till omkring 14 miljoner dollar, belägen på flera hektar privat mark. Om landet verkligen är stulet, på vilka grunder är just hennes äganderätt legitim? Och om gränser och lagar saknar giltighet, varför skulle inte andra helt enkelt ta hennes mark i anspråk?

Denna sorts retorik är inte bara intellektuellt lättvindig. Den är selektiv, självmotsägande och fullständigt beroende av att ingen ställer följdfrågor.

Förklaringen till omsvängningen är inte juridisk utan politisk. Demokraternas traditionella väljarbas har försvagats. Befolkningsförflyttningar påverkar mandatfördelningen i både representanthuset och elektorskollegiet. I detta läge har migration gått från att vara en lag- och ordningsfråga till att bli ett demografiskt maktinstrument. När lagens konsekvenser inte längre gynnar rätt sida blir lagen plötsligt omoralisk.

När principer bara gäller i opposition är de inga principer. Då är de verktyg. Och när ett parti systematiskt förnekar sitt eget arkiv, sina egna beslut och sina egna ord, då handlar det inte längre om politisk debatt – utan om organiserad glömska.