När SVT rapporterar om Hamas använder de alltid samma omsorgsfulla formulering: ”den terrorstämplade organisationen Hamas”. Det låter neutralt, men är i själva verket ett sätt att distansera sig från sanningen.

Man säger inte att Hamas är en terrororganisation – man säger att någon annan har kallat dem det. En språklig konstruktion skapad för att signalera objektivitet, men som i praktiken blir ett uttryck för feghet.

För när det gäller västerländska, nationalistiska eller konservativa rörelser är försiktigheten som bortblåst. Tommy Robinson blir inte ”den så kallat högerextreme aktivisten”, utan ”den högerextreme brittiske aktivisten”. Giorgia Meloni blir ”den högerextrema italienska premiärministern”. Och Sverigedemokraterna beskrivs återkommande som ”ett parti med rötter i nazismen” – utan förbehåll, utan källhänvisning, utan distans.

Detta är kärnan i svensk public service-journalistik: man är inte neutral, man är selektivt försiktig. Det som kan beskrivas som förtryckt möts med juridisk distans och milda ord. Det som uppfattas som nationalistiskt möts med moraliska etiketter och hårda adjektiv.

Ett av de mest talande exemplen är begreppet ockupation. När Israel nämns heter det: ”Israels ockupation av palestinska områden.” Punkt. Inga citattecken, inga reservationer – trots att frågan är djupt omstridd i folkrätten. Samma tydlighet vågar man inte visa när det gäller Hamas. Då måste tittaren påminnas om att det är ”EU som terrorstämplat dem” – som om SVT inte vågar stå bakom sina egna ord.

Samma mönster syns i verbvalet. När Hamas skjuter raketer mot civila israeler heter det att ”konflikten har trappats upp” eller ”nya våldsamheter har utbrutit” – passiva formuleringar utan gärningsman. Men när Israel svarar heter det: ”Israel bombar Gaza” eller ”Israel attackerar.” Våldet från Hamas beskrivs som något som bara sker, medan Israels svar får moraliskt ansvar.

Till detta kommer språkets finlir. Uttrycket ”Hamas militära gren” låter som en legitim försvarsstyrka, inte en terrorarmé. Man skulle lika gärna kunna säga ”Hamas väpnade gren” – men det gör man inte. Våldet blir strukturellt, gärningsmännen kollektiva och moralen upplöst.

När SVT alltså säger ”den terrorstämplade organisationen Hamas” men ”Israels ockupation”, har man redan tagit ställning – man har bara bytt plats på moral och juridik. Israel beskrivs moraliskt, Hamas juridiskt. Det är inte journalistik – det är ideologi förklädd till saklighet.

Den svenska journalistiken formas fortfarande av 1970-talets vänsterliberala reflex: våld från höger är ondska, våld från islamister är en reaktion. Därför använder man ”far right” utan källhänvisning, men inte ”terrorist” utan juridisk täckning. Därför är Hamas ”terrorstämplade”, men Meloni inte ”högerstämplad”.

Genom att tala försiktigt om islamister och hårt om nationalister bevarar SVT illusionen av neutralitet samtidigt som man styr berättelsen. Den som äger orden äger verkligheten. Och just därför är språkets val inte oskyldigt. Det är genom orden som journalistiken visar sin lojalitet – inte mot sanningen, utan mot den egna världsbilden.

I ett fritt land borde public service vara en motvikt till makten. I Sverige har det blivit tvärtom: en institution som förvaltar den moraliska berättelsen snarare än granskar den. Och därför säger den lilla formuleringen ”den terrorstämplade organisationen Hamas” mer om Sverige än om Mellanöstern. Den avslöjar ett land där sanningen måste mildras – för att passa berättelsen.