Sverige står vid ett vägskäl. Vi bär idag en strukturell arbetslöshet som i hög grad koncentreras till grupper som inte kommit in på arbetsmarknaden. Frågan är inte bara moralisk, den är också matematisk: vad kostar långvarigt bidragsberoende – och hur står det sig mot en engångsersättning för frivillig återvandring?

Diskussionen har kretsat kring 350 000 kr per person eller 600 000 kr per familj. Låt oss sätta siffror på vad staten betalar i dag – och ställa det mot en engångskostnad som avslutar flödet.

Vad kostar ett långtidsarbetslöst hushåll?

Ta en familj på fem (två vuxna och tre barn) där ingen förvärvsarbetar.

Direkta transfereringar (per månad, skattefritt):
– Försörjningsstöd: 8 500–10 500 kr
– Boende: 9 000–11 000 kr
– Barnbidrag + flerbarnstillägg: 4 200–4 800 kr
– Övrigt stöd: 0–1 500 kr

Summa direkt per månad: 28 000–40 000 kr
Summa direkt per år (medel): 408 000 kr

Indirekta kostnader per år:
– Skola/förskola: ≈130 000 kr/elev × 3 barn = 390 000 kr
– Sjukvård: ≈45 000 kr/familj
– Administration (socialtjänst, AF, tolk m.m.): ≈50 000 kr

Summa indirekt per år: ≈485 000 kr

Total samhällskostnad per år (medel): 883 000 kr
Tio år utan förändring: 8,83 miljoner kr

En vuxen som arbetar i stället för att leva på bidrag genererar dessutom betydande skatteintäkter. För att netto ersätta ett bidrag på cirka 34 000 kr/månad krävs en bruttolön på 45 000–50 000 kr. Det visar hur svårt det är att lämna bidragssystemet – och hur dyrt det är för staten när människor inte arbetar.

Återvandring: 600 000 kr – vad händer med kalkylen?

Engångskostnaden är 600 000 kr per familj (fem personer). Efter utbetalningen upphör både de direkta utbetalningarna och den absoluta merparten av de indirekta kostnaderna i Sverige.

Break-even: 600 000 / 883 000 = 0,68 → ≈8 månader.
Återvandringsersättningen är alltså intjänad på drygt ett halvår.
Varje månad efter det är en nettobesparing.

Nettobesparing (brutto, ej diskonterad):
– 5 år: 3 815 000 kr
– 10 år: 8 230 000 kr

Generationsöverföring: Barn till långtidsarbetslösa löper mycket högre risk att själva hamna i bidragsberoende. Varje år utan förändring bygger framtida utanförskap.

Normer och incitament: Långvarig försörjning utan motprestation sänder signalen att arbete är valfritt – en signal som sprids i nätverk och bostadsområden.

Samhällskontraktet: Generositet kräver ömsesidighet. Ett system som uppfattas som ensidigt urholkar både förtroendet och skatteviljan hos dem som bär det.

Invändningar:

”Detta är cyniskt!” Cyniskt är att låta människor fastna i passivitet, och att låtsas som om barnen inte betalar priset. Ett frivilligt återvandringsprogram erbjuder ett verkligt val – en nystart där man känner kulturell hemhörighet.

”Ni räknar bara pengar!” Tvärtom. Poängen är just människovärdet: att ett liv i passivitet inte är värdigt. 600 000 kr kan i många länder bli ett hus, ett företag, en utbildning – en faktisk frihet.

”Det kan missbrukas!” Utforma programmet med kontroller: identitetssäkring, utbetalning i delbelopp, permanent avregistrering och återbetalningskrav vid återflytt inom en viss tid. Undantag görs för humanitära skäl.

Programmets utformning:

– Frivillighet och kvalificering: riktat till hushåll som stått utanför arbetsmarknaden länge.

– Engångsbelopp: 600 000 kr/familj (justerbart efter storlek) i trancher knutna till faktiska kostnader.

– Permanent avregistrering från svenska välfärdssystemet.

– Barnfokus: samarbete med mottagarlandets skola och sjukvård.

– Oberoende effektmätning av kostnader, återflytt och välfärdsutfall.

Vi kan fortsätta betala 883 000 kr per år – 8,8 miljoner på tio år – för hushåll som inte kommer in i arbete, eller erbjuda 600 000 kr för en frivillig återresa som många själva skulle uppleva som en kulturellt meningsfull nystart.

Matematiken är entydig: break-even inom åtta månader, därefter varje månad en vinst – ekonomiskt, socialt och moraliskt. Politiken måste våga se siffrorna, men också människan bakom dem.