Vi talar gärna om religionsfrihet och mångkultur som neutrala principer för samexistens. Men principer är aldrig neutrala när de möter ideologier med olika drivkraft. Islam – i sin klassiska självförståelse – gör ett universellt anspråk: Guds lag bör prägla samhället.

Det betyder inte automatiskt våld eller tvång; det betyder en konsekvent målsättning. Sekularismen gör inget motsvarande anspråk. Den är en ram, inte en riktning. När en ideologi med riktning möter en ram utan egen drivkraft, avgör till slut demografin.

Anta Sverige i dag: cirka nio miljoner icke-muslimer och en miljon muslimer. Anta vidare att icke-muslimer i genomsnitt får 1,5 barn per kvinna och muslimer 4, samt att barnafödande sker tidigare i den senare gruppen (kortare generationslängd).

Det här är inte exakt demografi, men en enkel modell som fångar riktningen. Översatt till ”per generation” betyder det att den muslimska befolkningen ungefär fördubblas på cirka 25 år, medan den icke-muslimska minskar med ungefär en fjärdedel på cirka 30 år.

Vad innebär det över tid om inget annat förändras? Till att börja med 10 procent muslimer. Efter 25 år omkring 22 procent. Efter 50 år cirka 42 procent. Efter 75 år ungefär 65 procent. Efter 100 år runt 82 procent. Detta utan ytterligare invandring och utan att räkna in att en del icke-muslimer sannolikt väljer att lämna landet när samhällsnormerna skiftar – en effekt som i så fall påskyndar utvecklingen.

Matematikens logik säger inte allt om framtiden, men den säger att om drivkrafterna består så gör även riktningen det.

Här uppstår demokratins självmotsägelse. Majoritetsstyre förutsätter en gemensam ram som majoriteten inte avskaffar. Sekularismen fungerar så länge de flesta accepterar att lag stiftas av folket, inte av Gud. Men om en växande del av befolkningen – lojalt mot sin tro – ser det som ett ideal att låta uppenbarad lag styra, då kommer samma demokrati förr eller senare att användas för att rösta bort sekularismen. Man behöver inte tillskriva människor onda avsikter för att se detta; det räcker med att ta deras övertygelse på allvar.

Vi kan räkna, vi kan resonera, vi kan hänvisa till historien. Allt pekar i samma riktning: när en minoritet med stark ideologi och högre nativitet växer, blir den till slut majoritet. Och med majoriteten följer makten att omforma samhället efter sin egen övertygelse. Demokratin fortsätter att gälla – tills dess att demokratin används för att rösta bort sig själv. Det är ingen spekulation, det är matematik och konsekvenslogik.

Det avgörande är alltså inte om Koranen, haditherna och sīran gäller – det gör de alltid för en muslim. Frågan är vilken variant av islam som i praktiken förkunnas och följs.

Är det en mjukare tradition som försöker leva inom ramen för ett sekulärt samhälle? Är det en juridiskt tolkad, historiskt inarbetad variant som accepterar kompromisser? Eller är det den hårdare salafistiska formen, där varje ord i texterna förstås bokstavligt och där idealet är att hela samhället ska underkastas sharia? Om det är den sistnämnda – talibanernas väg – då vet vi också att resultatet på sikt blir samhällsdominans och demokratiskt självmord.

En ideologi med målmedvetenhet, tålmodig expansion och en klar riktning möter ett samhälle som förlitar sig på sin öppenhet och likgiltighet inför religionens kraft. Vi kan tala om tolerans och mångkultur, men verkligheten avgörs av handling, matematik och av hur bokstavligt en tro följs.

Det avgörandet ligger inte hos oss. Det ligger i vilken grad islam i Sverige fortsätter att praktiseras ordagrant. Ju närmare källorna man håller sig, desto starkare blir anspråket att samhället ska omformas i grunden. Och det sker nästan utan vår insyn, nästan utan vår förståelse. Vi säger ”religionsfrihet” och öppnar dörren, men vi vågar inte fråga vad som faktiskt predikas, vad som lärs ut och vad nästa generation tar med sig.

Därför måste vi ställa oss den obekväma frågan: har vi redan satt igång en utveckling vi inte längre kan påverka? När målmedvetenhet möter likgiltighet, när aktivitet möter passivitet, vet vi i längden vilken kraft som segrar. Men är vi redo att se det – och är vi redo att erkänna att det kanske inte längre är vi som bestämmer?

Paul Holmgren,
Samhällsdebattör och civilingenjör