Det finns en gammal berättelse om en groda och en skorpion. Den handlar om tillit, natur och oförmågan att ändra det man är. Skorpionen ber grodan bära honom över floden. Grodan tvekar – han vet hur skorpionen är. ”Om jag stinger dig, dör vi båda”, säger skorpionen. Grodan finner logiken rimlig, låter honom klättra upp, och mitt i färden kommer sticket. Båda sjunker. ”Varför?” viskar grodan. ”För att det är min natur”, svarar skorpionen.

Vi berättar den sagan för barn för att de ska förstå människans natur. Men det är en saga som borde berättas också för politiker, sociologer och välmenande idealister i västvärlden. För det handlar inte om ondska – det handlar om oförmåga att vara något annat än det man är.

Väst och illusionen om det universella

Vi i väst har byggt vår civilisation på idén att människan är formbar. Att utbildning, demokrati och upplysning kan övervinna instinkt, kultur och tro. Men i mötet med islam – inte individen, utan systemet, Umman – står vi inför något fundamentalt annorlunda. Ett system där religionen inte är en privat övertygelse utan en total lagstiftning. Där Allah, Koranen, haditherna och profetens exempel är lagen. Det finns inget utrymme för kompromiss, för sekularitet, för den gråzon som väst lever i.

När två världar möts

När väst öppnar sina gränser och säger ”kom och bli som vi!”, säger islam i gengäld: ”nej – ni ska bli som oss.” Det är två världsordningar som inte kan smälta samman, för deras grunder står i konflikt: människans frihet kontra Guds suveränitet. I väst kommer lagen från folket; i islam kommer lagen från Gud. Där väst skiljer religion från politik, sammanflätar islam dem till en enhet.

Det är därför integrationen misslyckas gång på gång – inte på grund av brist på välvilja, utan på grund av oförenlighet. Den sekulära grodan kan bära den fromma skorpionen en stund, men förr eller senare kommer naturen ikapp.

”Det är i min natur”

Att säga detta är inte att döma, utan att beskriva. En tro som bygger på uppenbarelse kan inte relativiseras. Den kan inte kompromissa med människans röst, för i den finns redan Guds ord. Det är därför varje försök till västerländsk reform av islam – att modernisera, demokratisera, sekularisera – gång på gång slutar med samma resultat: sticket. Inte av illvilja, utan av lojalitet mot naturen, mot skriften.

Vad väst måste förstå

Problemet är inte tron i sig, utan vår oförmåga att förstå den. Vi projicerar vår egen moral på andra kulturer och tror att ”alla innerst inne vill samma sak”. Men det är inte sant. Alla tror inte att frihet är det högsta goda. Alla anser inte att staten ska stå över religionen. Alla vill inte bli som vi. Och det måste vi börja ta på allvar, innan floden drar ner oss båda.

Den nya visdomen

Det är inte hat att vägra bli stungen igen. Det är mognad. Vi kan respektera skorpionen för vad den är, utan att ge den plats på ryggen. Vi kan erkänna skillnader utan att demonisera. Men vi måste sluta låtsas att naturen inte spelar någon roll.

Västerlandet har länge levt på illusionen att tillräckligt mycket tolerans kan förändra världen. Kanske är det dags att förstå att tolerans utan urskiljning inte är en dygd – det är självbedrägeri.