Det som sker i västvärlden kan inte längre beskrivas som en serie enskilda politiska felbedömningar. Det handlar om något mer genomgripande: en utveckling där berättelsen tar över verkligheten, där känsla ersätter analys och där samhällets förmåga att korrigera sig självt gradvis försvagas.

Under flera decennier har utbildningssystem, medier och institutioner format en världsbild där vissa tolkningar uppfattas som självklara och moraliskt överlägsna. Den som ansluter sig till dessa tolkningar uppfattas som ansvarstagande och god, medan den som ifrågasätter riskerar att förlora legitimitet. I detta klimat förändras inte bara vad människor tycker, utan hur de tänker.

Klimatfrågan illustrerar detta tydligt. Klimatet förändras, men beskrivningen har förskjutits från naturlig förändring till permanent kris. EU:s klimatpolitik beräknas kosta tusentals miljarder kronor de kommande decennierna, samtidigt som åtgärderna drivs fram med ett språk som lämnar litet utrymme för proportioner eller avvägningar. Den som efterfrågar balans framstår snabbt som ansvarslös. Här etableras en berättelse som väger tyngre än en nyanserad analys av kostnader, effekter och alternativ.

Samma mönster syns i energipolitiken. Tyskland stängde sina sista kärnkraftverk 2023, samtidigt som landet under energikrisen 2022–2023 fick se elpriserna stiga till nivåer som pressade både hushåll och industri. Trots detta fortsätter samma politiska riktning, driven av övertygelse snarare än erfarenhet. När utfallet motsäger förväntningarna justeras inte kursen, utan förklaringen.

I Sverige blir detta särskilt tydligt i energipolitiken. Vindkraften har under lång tid lyfts fram som en självklar lösning, trots att lönsamheten i många projekt visat sig svag och i majoriteten av fallen lett till ekonomiska problem, i många fall även konkurser. Samtidigt fortsätter utbyggnaden, driven av politiska mål och moraliska ambitioner snarare än ekonomisk hållbarhet. När investeringar inte bär sig justeras inte riktningen, utan argumentationen. Det som inte fungerar i praktiken fortsätter att beskrivas som nödvändigt i teorin.

I Sverige blir konsekvenserna även påtagliga i migrations- och kriminalitetsfrågan. Sverige har under senare år haft en av Europas högsta nivåer av dödligt skjutvapenvåld per capita. Samtidigt har den offentliga diskussionen under lång tid präglats av försiktighet och ovilja att beskriva utvecklingen i klara termer. Först när verkligheten blivit omöjlig att bortse från har språket börjat förändras. Då har samhällskostnaden redan blivit väldigt hög.

Detta förstärks av ett omfattande nätverk av institutioner, internationella organ och stora ideella organisationer som tillsammans formar den dominerande berättelsen. Det skapar en känsla av självklarhet där vissa uppfattningar uppfattas som fakta, oavsett hur verkligheten utvecklas.

Kärnan i utvecklingen ligger i synen på sanning. När objektiv sanning ersätts av perspektiv och tolkning förlorar fakta sin särställning. Den som kontrollerar berättelsen kontrollerar också verklighetsbeskrivningen. Argument tappar kraft när de inte längre prövas mot något fast.

Resultatet blir ett samhälle där känsla ersätter analys, där grupptillhörighet väger tyngre än kunskap och där beslut fattas utan stabil förankring i verkligheten. Förändringen sker steg för steg, vilket gör den svår att uppfatta i stunden men desto tydligare i efterhand.

Frågan handlar därför om riktning. Ett samhälle som vill bestå kräver en gemensam förståelse av sanning, en vilja att pröva idéer mot verkligheten och en förmåga att korrigera kursen när erfarenheten kräver det. När berättelsen tar makten över verkligheten förlorar samhället sin förmåga att styra sig självt.