Islamism är inte något väsensskilt från islam. Uppdelningen mellan ”religion” och ”extremism” fungerar i praktiken som ett intellektuellt skydd mot behovet att se islam i vitögat. Detta skriver Paul Holmgren.
I den europeiska debatten används begreppet islamism som en intellektuell säkerhetsventil. Det ger intrycket av att problemet är begränsat, avgränsningsbart och i grunden skilt från religionen islam. Islam, säger man, är en privat tro. Islamism är extremism. Därmed kan man försvara religionsfriheten och samtidigt fördöma våld, utan att behöva ta i den svåra frågan om samband.
Men denna uppdelning är i grunden västerländsk – och teologiskt tveksam. I stora delar av den muslimska världen betraktas den som konstgjord. Där finns en betydligt mer brutal klarhet: islam är inte bara tro, utan också lag, samhällsordning och politiskt anspråk. När religionen tas på allvar upphör den att vara privat.
Det är därför allt fler röster – både inom islam och bland dess skarpaste kritiker – säger det som i Europa närmast är tabu: det finns egentligen ingen tydlig gräns mellan islam och islamism. Det som i väst kallas islamism är ofta inte ett avsteg från religionen, utan ett uttryck för dess mest konsekventa och bokstavstrogna tolkning. Skillnaden mellan den sekulariserade, kulturella muslimen och den salafistiske är inte att den senare har lämnat islam – utan att han har gått djupare in i den.
Detta är den punkt där den europeiska förståelsen brister. I väst utgår man från att radikalisering är ett tecken på marginalisering, trauma eller socialt utanförskap. I verkligheten visar både empirisk forskning och religiös praktik något helt annat: det är ofta de mest religiösa, mest texttrogna och mest övertygade som driver kraven på sharia, könssegregering, inskränkt yttrandefrihet och i förlängningen jihad. Ideologin växer inte trots religionen, utan genom den.
Just detta är välkänt i muslimska samhällen. Därför agerar flera muslimska stater med en vaksamhet som Europa saknar. De övervakar moskéer, kontrollerar imamer och förbjuder politisk islam. Inte för att de är okunniga eller intoleranta – utan för att de vet exakt vad som händer när religiös övertygelse får utvecklas till politiskt system utan statlig motmakt. De har sett konsekvenserna, ofta på nära håll.
Det är i detta ljus man måste förstå varför exempelvis Förenade Arabemiraten nu betraktar brittiska universitet som potentiella radikaliseringsmiljöer. Det handlar inte om rädsla för västerländska värderingar, utan om insikten att vissa miljöer är särskilt mottagliga för religiös purism kombinerad med politisk aktivism. Campusmiljöer erbjuder unga människor i identitetssökande, akademiskt skydd mot granskning och en kultur där kritik av väst belönas medan kritik av islam ofta tystas. För den som känner den islamistiska rörelsens historia är detta ingen överraskning.
Europa däremot vägrar dra de nödvändiga slutsatserna. Man håller fast vid uppdelningen mellan islam och islamism, inte för att den är intellektuellt hållbar, utan för att den är politiskt nödvändig. Att erkänna att islam, vid strikt efterlevnad, rymmer ideologiska krav som kolliderar med liberala samhällen skulle tvinga fram svåra beslut. Det skulle innebära att man måste säga att alla religioner inte är likadana. Att tolerans har gränser. Att idéer också måste granskas, inte bara handlingar.
Istället väljer man självbedrägeriet. Man förklarar bort våldet som socialt, psykologiskt eller ekonomiskt betingat. Man skyddar religionen från analys och bekämpar endast dess mest brutala uttryck. Resultatet blir att man alltid ligger ett steg efter – och alltid är förvånad när nästa attentat, nästa parallellstruktur eller nästa krav på särlagstiftning dyker upp.
Den obekväma sanningen är inte att alla muslimer är farliga. Det är att islam, som system, alltid bär på en inneboende spänning mot sekulära och liberala samhällen. Den spänningen ökar i takt med ökad religiositet, större numerär och politisk beröringsskräck. Detta är inte rasism. Det är systemanalys.
När muslimska stater, med all sin erfarenhet, varnar Europa för något vi vägrar se, borde vi lyssna. Inte för att de är moraliska förebilder – utan för att de vet vad ideologi gör med ett samhälle när den tas på allvar.
Europa har lärt sig att vara tolerant.
Men har glömt att vara vaksamt.
Och priset för den blindheten är högre än vi ännu vill erkänna.
