Före detta stats- och utrikesminister Carl Bildt kallar hotet från Iran för en ”fantasiprodukt”. Detta ignorerar Irans bekräftade atomkapacitet och stöd till terrorgrupper, skriver Paul Holmgren.
När Carl Bildt i Sveriges Radio beskriver USA:s agerande som grundlöst, talar om en israelisk fälla och avfärdar hotet från Iran som en fantasiprodukt, då formas ett resonemang som kräver att centrala fakta sätts åt sidan. En sådan beskrivning förutsätter att man bortser från den utveckling som faktiskt har dokumenterats under flera år.
IAEA har i sina rapporter under 2024 och 2025 konstaterat att Iran anrikat uran till omkring 60 procent och byggt upp lager i storleksordningen flera hundra kilo. Det placerar landet nära den tekniska tröskeln för kärnvapenkapacitet. Denna nivå innebär att den största delen av det tekniska arbetet redan är utfört och att steget vidare mot vapenklass är relativt kort. Detta utgör inte en spekulativ farhåga utan en verifierad kapacitet.
Detta sker inom ramen för en stat som sedan den iranska revolutionen 1979 styrs av en teokratisk maktstruktur där religiös auktoritet formar politiken och där våld används för att säkra kontrollen över den egna befolkningen. Uppgifter om brutalt nedslagna protester med dödligt våld mot obeväpnade civila förstärker bilden av ett system där makt upprätthålls genom repression snarare än legitimitet.
Iran agerar heller inte enbart genom sin egen statliga struktur. Under flera decennier har landet byggt upp och finansierat ett nätverk av väpnade aktörer i regionen, där organisationer som Hizbollah och Hamas utgör centrala delar. Dessa grupper har inte bara uttryckt målsättningen att förgöra Israel, utan har också visat en konkret vilja att omsätta denna målsättning i handling, senast genom attacken den 7 oktober 2023.
Detta förändrar analysen i grunden. Hotet utgörs inte enbart av vad Iran skulle kunna göra i framtiden, utan av en struktur där våld redan används genom ombud. Iran behöver därmed inte själv agera direkt för att vara en aktiv del av hotbilden. Genom att finansiera, beväpna och stödja dessa aktörer skapas en operativ kapacitet som redan idag påverkar säkerhetsläget.
När denna verklighet kombineras med en snabbt växande kärnteknisk kapacitet uppstår ett strategiskt läge där avsikt inte längre behöver bevisas i sin mest extrema form. Det räcker att konstatera att viljan att använda våld finns, att den redan har manifesterats och att den tekniska tröskeln för ytterligare eskalation snabbt närmar sig.
Mot denna bakgrund blir det centralt att förstå vad ansvar innebär i säkerhetspolitiken. Bildts resonemang rör sig inom ett juridiskt ramverk där avsaknaden av ett uttryckligt beslut om färdigt kärnvapen väger tyngre än den faktiska förmågan att snabbt nå dit. En strategisk analys utgår i stället från att kapacitet i kombination med uttalad fientlighet skapar ett tillräckligt allvarligt hot för att motivera handling innan tröskeln passeras. Här möts två synsätt som leder till helt olika slutsatser.
Folkrätten lyfts ofta fram som avgörande när USA agerar, men samma stringens saknas i bedömningen av Irans handlande. Hot om att påverka Hormuzsundet, stöd till väpnade grupper och internt våld vägs inte med samma tyngd. Denna asymmetri innebär att folkrätten i praktiken används selektivt. Den svenska experten inom folkrätt, professor Bo Johnson Theutenberg, har dessutom lyft fram att klassiska folkrättsliga modeller möter tydliga begränsningar när de appliceras på teokratiskt styrda stater, där rationaliteten inte följer traditionella statliga mönster.
Det avgörande dilemmat handlar om tid och konsekvens. En hållning som inväntar fullständig visshet riskerar att möta hotet först när det redan materialiserats, medan en hållning som agerar tidigare accepterar osäkerhet för att undvika ett läge där inga alternativ återstår. I ett scenario där en regim med denna struktur och dessa ambitioner når kärnvapenkapacitet förändras spelplanen i grunden och konsekvenserna blir irreversibla.
Här blir också valet av ledarskap en fråga om riskbedömning. En linje som erkänner hotets konkreta karaktär och agerar med marginal syftar till att förebygga en utveckling som inte går att vända. En linje som inväntar juridisk klarhet riskerar att stå inför ett fullbordat faktum där handlingsutrymmet redan har försvunnit. I en sådan situation framstår det som mer ansvarsfullt att agera på ett hot som kan verifieras i sin kapacitet än att invänta dess fulla realisering.
När ett dokumenterat säkerhetsproblem reduceras till en fantasiprodukt förskjuts fokus från verklighetens utveckling till ett narrativ där slutsatsen är given i förväg. I frågor som rör kärnvapen och global säkerhet innebär en sådan förskjutning inte bara en brist i analysen utan ett risktagande i sig.
