Årets Nobelpristagare i ekonomi – Joel Mokyr, Philippe Aghion och Peter Howitt – belönas för forskning som på ett ovanligt tydligt sätt berör vår egen tid. Deras arbete handlar om de djupa mekanismer som skapar långsiktig tillväxt: idéer, innovation, konkurrens och det ständiga samspelet mellan ny teknologi och gamla strukturer. Det är ingen överdrift att säga att priset i praktiken är en analys av Europas problem, även om få vågar formulera det så.

Joel Mokyr visar varför vissa samhällen lyckas bryta stagnation och skapa bestående välstånd. Det handlar inte om tur, naturresurser eller centralplanering, utan om idéernas fria cirkulation. Tillväxt uppstår där kunskap får flöda, där forskare och entreprenörer kan ifrågasätta, pröva och misslyckas utan att straffas av regleringar eller kulturell misstänksamhet. Europas storhetstid byggde på en sådan öppen kunskapskultur. I dag har mycket av den kvävts av byråkrati, riskaversion och politiska system som hellre bevarar än förändrar.

Aghion och Howitt kompletterar bilden med teorin om kreativ förstörelse – idén att tillväxt kräver att nytt ersätter gammalt. Det är inte en brutal ekonomisk princip utan en nödvändighet: nya företag, nya tekniker och nya arbetssätt måste ges utrymme att konkurrera ut det förlegade. Där detta tillåts blomstra ser man hög produktivitet, snabb innovationstakt och stark sysselsättning över tid. Där det hindras uppstår stagnation. Få regioner illustrerar detta så tydligt som Europa, där omfattande reglering och politiska skyddsmurar gör att gamla strukturer lever vidare långt efter att de slutat skapa värde.

Kontrasten mot USA är skarp. Den amerikanska ekonomin är byggd för förnyelse: kapital finns att tillgå, arbetsmarknaden rör sig snabbt, konkurrens uppmuntras och företag kan skalas i en takt som Europa inte längre förmår. Resultatet är en innovationskraft som driver både produktivitet och sysselsättning. När AI nu accelererar utvecklingen kommer skillnaderna förstärkas. Nobelpristagarna är tydliga med att teknologiska språng alltid skapar omställningssmärta, men i dynamiska ekonomier ersätts förlorade jobb av nya. I tröga ekonomier ersätts de inte alls.

Det är just därför årets pris ska läsas som en varningssignal. Forskarnas slutsatser är inte smickrande för en kontinent som länge sett sig som normgivare för välfärd och utveckling. Europa har byggt system som är strukturellt oförenliga med de mekanismer som historiskt skapat tillväxt. Vi reglerar i stället för att reformera, skyddar i stället för att konkurrensutsätta, och bygger lager på lager av institutioner som gör omställning svår. Resultatet syns i tillväxtsiffrorna: Europa står stilla medan USA fortsätter expandera.

Nobelpristagarnas arbete erbjuder ingen snabb lösning, men en tydlig riktning. Om Europa vill återfå sin ekonomiska styrka krävs det att vi frigör idéerna, tillåter förnyelse och bygger institutioner som belönar risktagande snarare än bevarande. Tillväxt är inte en naturkraft som kan lagstiftas fram. Den är ett resultat av samhällen som vågar förändras. Årets Nobelpris påminner oss om att vi inte längre gör det.