Sverige har redan gjort sitt – därför straffas vi av ett EU-system som inte räknar helheten

”Svårt att nå klimatmålen” är en återkommande formulering i den svenska debatten. Rubrikerna är alarmistiska, kraven skärps och bilden som målas upp är att Sverige befinner sig på fel sida av historien.
Men ser man till de faktiska siffrorna – inte till retoriken – framträder ett helt annat facit: Sverige är redan ett netto-minusland i koldioxidutsläpp.

Våra skogar och marker binder mer koldioxid än vad våra territoriella utsläpp släpper ut. I strikt naturvetenskaplig mening har Sverige alltså redan uppnått det som klimatpolitiken säger sig eftersträva: balans mellan utsläpp och upptag. Ändå behandlas Sverige politiskt som ett klimatproblem som måste pressas hårdare,
trots ökande kostnader för ekonomi, industri och välfärd.

Här uppstår en logisk kollaps.

Om alla länder i världen hade Sveriges faktiska förutsättningar – fossilfri elproduktion, stora kolsänkor, hög energieffektivitet och relativt låga utsläpp – hade klimatfrågan i praktiken varit hanterad. Inte löst för all framtid, men stabiliserad och avdramatiserad. Då hade fokus legat på innovation, förvaltning och klimatanpassning, inte på permanent krisretorik.

Men alla länder har inte Sveriges förutsättningar. Kina, Indien och stora delar av världen har andra energisystem, andra demografiska strukturer och andra naturgivna villkor. Det är deras utmaning att lösa – med andra åtgärder än de som redan används i Sverige.

Sverige däremot har sina förutsättningar. Och vi använder dem redan.
Trots detta riskerar Sverige nu att drabbas av mycket stora kostnader inom EU:s klimatregelverk.

Det mest absurda i sammanhanget är att dessa kostnader inte beror på faktiska utsläpp, utan på att EU:s regelverk är uppdelat i administrativa stuprör.
Utsläpp räknas i ett system, kolsänkor i ett annat. Helheten ignoreras.

Resultatet är att ett land som i verkligheten binder mer koldioxid än det släpper ut kan betraktas som ett regelbrytande problem – och tvingas köpa utsläppsutrymme eller vidta dyra kompensationsåtgärder.

Om alla länder i Europa, ja i världen, hade Sveriges faktiska klimatprestanda hade klimatfrågan varit hanterad. Då hade resurser kunnat gå till välfärd, energisäkerhet och samhällsbygge. I stället straffas Sverige för att vi har gjort rätt.

Det mest anmärkningsvärda är inte EU:s regelverk i sig, utan hur okritiskt svenska politiker accepterar detta. I stället för att öppet säga att systemet är felkonstruerat reduceras debatten till teknikaliteter och bortförklaringar. Att ”vi är med i EU” används som alibi för att inte försvara svenska intressen.

Detta är inte vetenskap. Det är bokföring utan helhet.

Sverige ska självklart vara bäst i klassen i Europa. Vi ska värna våra skogar, vår fossilfria elproduktion och vår tekniska innovationsförmåga. Men vi ska inte låtsas som om ytterligare svenska uppoffringar räddar världen, när vi redan uppfyller klimatmålets substans.

Klimatpolitik som ignorerar matematik, naturvetenskap och samhällsekonomi är inte seriös. Den är ideologisk – och den riskerar att kosta svenskarna både välfärd, konkurrenskraft och framtidstro.

Det är dags att säga det uppenbara:
Sverige har redan gjort sitt. Nu är det dags att gå vidare.