I en tid då problemen hopar sig för EU:s medlemsländer väljer unionen att satsa miljarder på ett nytt bistånds- och samarbetsprogram med Nordafrika och Mellanöstern. En satsning som är tänkt att minska migrationen missar helt och hållet målet, skriver Paul Holmgren.
EU befinner sig i ett läge där:
- Tillväxten 2025 ligger kring 1 % – jämfört med över 3 % i USA.
- Flera tunga industriländer som Tyskland, Frankrike och Italien har negativ industriproduktion.
- Budgetunderskotten växer, särskilt efter energikrisen och stödpaketen till Ukraina.
Detta är en union som kämpar med strukturell stagnation, energibrist och förlorad innovationskraft. Mot den bakgrunden framstår beslutet att avsätta 42 miljarder euro till ett nytt bistånds- och samarbetsprogram med Nordafrika och Mellanöstern – den så kallade Pact of the Mediterranean – som närmast ofattbart.
Pengarna ska användas till allt från infrastruktur och grön energi till utbildningssamarbeten, där Erasmus-programmet spelar en central roll. Idén är att unga i regionen ska få möjlighet att studera, praktisera och forska i Europa, i hopp om att utbildning skapar hopp, att hopp skapar stabilitet – och att stabilitet i sin tur ska minska migrationen.
Men denna logik är sociologiskt och demografiskt felkalibrerad. EU bygger hela sin strategi på antagandet att om vi ger unga i Nordafrika och Mellanöstern utbildning och utbyten, så får de framtidshopp och stannar i sina hemländer.
I verkligheten ser mönstret helt annorlunda ut. De som riskerar livet över Medelhavet är inte unga akademiker, utan i första hand lågutbildade män mellan 18 och 35 år – ofta arbetslösa och utan framtidstro. Statistiken visar att majoriteten av dem inte har avslutad gymnasieutbildning, många kommer från landsbygden snarare än universitetsstäder, och de har ingen realistisk väg in i ett Erasmus-program.
Resultatet blir att EU satsar miljarder på att hjälpa de redan privilegierade – unga med pass, språkkunskaper och familjer som kan stötta dem – medan de mest migrationsbenägna lämnas utanför.
Paradoxalt nog riskerar Erasmus-satsningen att öka utbildningsflykten (brain drain) från Nordafrika, utan att påverka den oreglerade migrationen. Samtidigt sänder EU en symbolisk signal om att “Europa är öppet”, vilket i sig ökar attraktionen för dem som saknar lagliga vägar att komma hit.
Detta sker i en tid då Europas egna problem hopar sig. Vi har fallande produktivitet, försvagade valutor och allt högre energipriser. Vi halkar efter inom AI-forskning, industriell automatisering och digital infrastruktur. Varje miljard som läggs på symbolpolitik i södra Medelhavet är en miljard som inte används till att stärka Europas konkurrenskraft.
Samtidigt urholkas unionens trovärdighet. Ett Europa som inte klarar att försörja sina egna medborgare, men satsar på att “utbilda världen”, framstår alltmer som en ideologisk konstruktion snarare än en realistisk gemenskap.
I stället för att adressera de verkliga orsakerna till migration – befolkningsexplosion, arbetslöshet och politisk instabilitet – finansierar EU ett projekt som främst ger moraliskt välbefinnande i Bryssel, men få konkreta resultat i Tunis, Rabat eller Tripoli.
Europa behöver inte fler symboliska pakter utan en återgång till förnuft, produktion och forskning. Det är där kontinentens framtid avgörs – inte i ännu ett biståndsprogram vid Medelhavet.
