”Jag ser att Trump är den mest farliga av de två därför att han för bort USA från demokratin och han har en aggressiv strategi mot sin omvärld.”

Så svarar en tidigare svensk statsminister när han ställs inför frågan om vem som är farligast – Vladimir Putin eller Donald Trump. Där och då blir det uppenbart hur djupt fast vissa europeiska företrädare sitter i sin egen berättelse om världen. En auktoritär ledare som invaderat ett grannland, krossat opposition, fängslat kritiker och bedriver ett brutalt anfallskrig i Europa vägs alltså på samma våg som en demokratiskt vald amerikansk president som driver en hård, konfrontativ och kravställande linje gentemot sina allierade.

Detta är inte analys. Det är projektion. Europa har under lång tid lutat sig mot USA:s säkerhetsgarantier och betraktat dem som en naturresurs snarare än som resultatet av politiska beslut och ekonomiska uppoffringar. När en amerikansk president kräver att europeiska länder ska ta ett större ansvar, investera mer i sitt försvar och bära en rimligare del av kostnaderna för sin egen säkerhet, då uppfattas det i vissa kretsar som aggressivitet. I själva verket är det realpolitik. Säkerhet kräver resurser, disciplin och prioriteringar. Säkerhet är inte en känsla utan en budgetpost.

Att beskriva detta som ett hot mot demokratin är en överdrift som urholkar begreppet. USA har maktdelning, fria val, självständiga domstolar och en stark konstitutionell struktur. Institutionerna fungerar, val hålls, makt skiftar. Retoriken är hård, tonläget högt, men systemet består. Samtidigt står Europa inför en rysk regim som med militär kraft ritar om gränser och öppet talar om inflytelsesfärer. Att i det läget peka ut Washington som den större faran säger mer om talarens världsbild än om verklighetens maktförhållanden.

Det finns dessutom en historisk ironi här. Samma politiska ledarskap som 2014 uppmanade svenskarna att ”öppna era hjärtan” drev fram en migrationspolitik som förändrade landet i grunden utan bred folklig förankring. Hundratusentals människor anlände under kort tid, kontrollsystemen överbelastades och kostnaderna sköt i höjden. Den moraliska retoriken stod i centrum, medan kapacitet och konsekvensanalys hamnade i skymundan. När en amerikansk president därefter driver en linje med skärpt gränskontroll och krav på ordning i migrationssystemet blir han i samma tankevärld symbolen för fara.

Det är här den verkliga skiljelinjen går. Den handlar om synen på statens ansvar. En stat ska skydda sina medborgare, säkra sina gränser och bygga sin säkerhet på faktiska resurser. En stat som förlitar sig på andras muskler och samtidigt moraliskt fördömer den som kräver ansvar riskerar att stå svag när det verkligen gäller. Att kalla detta för demokratiskt förfall är en retorisk genväg som döljer Europas egen oförmåga att leverera.

När en före detta statsminister väljer att placera USA:s president överst på listan över farliga ledare, trots att ett krig rasar på europeisk mark initierat av Kreml, då väcks frågan om proportioner och omdöme. Ledarskap kräver klarhet. Klarhet kräver förmåga att skilja mellan hård allianspolitik och faktisk aggression. I en tid av skärpt geopolitik behöver Sverige och Europa företrädare som ser maktens realiteter och vågar tala om ansvar, styrka och prioriteringar utan att förväxla krav med hot.