Fredagens rapportering om lokalvalen i Storbritannien visar ännu en gång varför förtroendet för stora delar av västerländska medier fortsätter att försvagas. Resultatet är tydligt, historiskt och politiskt sprängstoff. Reform UK går framåt med enorm kraft. Nigel Farage stärker sin position dramatiskt. Labour tappar hårt och de konservativa fortsätter sin nedgång. Miljontals britter skickar en tydlig signal om migration, kriminalitet, energipriser, ekonomi och ett växande avstånd mellan folket och det politiska etablissemanget.

Ändå lyckas svenska tv-nyheter ännu en gång förvandla själva nyheten till en känslomässig kampanj där tittaren diskret leds mot “rätt” känsla inför valresultatet.

I TV4:s kvällssändning får tittaren aldrig möta människorna som faktiskt driver utvecklingen framåt. Ingen Reform-väljare får förklara varför stödet växer explosionsartat. Ingen vanlig britt får beskriva frustrationen över splittrade samhällen, pressade välfärdssystem eller känslan av att den politiska eliten under många år vägrat lyssna. Ingen seriös diskussion förs om varför samma politiska rörelser växer fram över hela Europa. Istället väljer man ännu en gång exakt samma dramaturgi som publiken sett i åratal: en person som uttrycker oro över att Reform UK går framåt.

Och där ligger hela vinkeln. Det är där svenska tittare förväntas förstå hur utvecklingen ska tolkas känslomässigt.

Mönstret fortsätter sedan i SVT Rapport där Reform UK beskrivs som ett “populistiskt” parti. Även detta ordval framstår på ytan som neutralt och journalistiskt, men fungerar i praktiken som ännu en tydlig signal om hur tittaren förväntas uppfatta utvecklingen. För vad betyder egentligen “populistiskt” i detta sammanhang? Att ett parti lyssnar på frågor som engagerar stora delar av befolkningen? Att man driver politik som har folklig förankring? Att människor upplever att partiet beskriver verkligheten mer ärligt än det etablerade politiska systemet?

I en demokrati utgör just detta själva kärnan i politik. Ändå används ordet nästan reflexmässigt så fort systemkritiska eller invandringskritiska rörelser växer fram. Samma etikett återkommer gång på gång och följs nästan alltid av samma känslomässiga inramning. Det handlar om oro, misstänksamhet och underförstådda varningssignaler. Tittaren leds bort från frågan varför människor röstar som de gör och förs istället mot känslan att utvecklingen i sig bör betraktas som problematisk.

Och exakt där börjar människor tröttna. Vanliga människor ser utvecklingen omkring sig med egna ögon. De ser förändrade samhällen, växande segregation, ökande kriminalitet, pressade välfärdssystem och kulturella motsättningar som under lång tid förminskades eller förklarades bort av stora delar av det politiska och mediala etablissemanget. När väljare sedan söker nya politiska alternativ möts de återigen av samma reflexmässiga framställning från medierna, vilket ytterligare förstärker känslan av att journalistiken placerat sig på ena sidan av samhällsdebatten samtidigt som man fortfarande talar om objektivitet och opartiskhet.

Det som provocerar handlar därför inte längre om ett enskilt inslag eller ett olyckligt ordval. Det handlar om en växande frustration över ett medielandskap där samma kulturella och politiska reflexer återkommer år efter år, där stora redaktioner allt oftare framstår som aktörer i samhällsdebatten istället för neutrala observatörer, och där människors verkliga erfarenheter av otrygghet, segregation, ekonomisk press och samhällsförändringar alltför ofta filtreras genom journalisters egna värderingar innan de når publiken.

Samtidigt fortsätter väljarna runt om i Europa att rösta på ett helt annat sätt än vad stora delar av medievärlden verkar önska, vilket säger något mycket viktigt om avståndet som vuxit fram mellan redaktionerna och människorna utanför studiorna, eftersom verkligheten alltid till slut blir starkare än framing, etiketter och känslomässig styrning, och eftersom människor i längden söker sig till de röster som de upplever beskriver samhället så som det faktiskt ser ut snarare än så som makten och medierna önskar att det skulle uppfattas.