Jag tar upp detta ämne därför att jag gång på gång möter en förenklad och historiskt felaktig uppfattning: att slaveriet i huvudsak skulle vara ett amerikanskt fenomen, nära knutet till USA:s historia och till vita människor. Slaveriets verklighet är långt större, äldre och mer komplex än så. För att förstå dess fulla omfattning – och för att visa respekt för alla dess offer – måste vi lyfta blicken bortom symboler och se hela historien. Det är därför denna text måste skrivas.

Bilden är välbekant: svarta slavar böjda över bomullsfälten i den amerikanska Södern, symbolen för den vite mannens förtryck. Men slaveriets historia är långt större och långt mörkare än vad den bilden rymmer. Bakom den ofta ensidiga berättelsen döljer sig en verklighet av miljoner liv – västerut över Atlanten och österut genom Sahara – som vi i dag sällan talar om.

Det är viktigt att förstå att den transatlantiska slavhandeln inte uppstod genom att européer ensamma “stal” människor ur Afrikas inre. Handeln byggde på att afrikanska hövdingar och kungariken själva organiserade razzior och sålde sina egna eller andra folkgrupper till europeiska köpmän vid kusten. Utan detta samspel hade handeln aldrig fått den omfattning den fick. Historien är smärtsam, men den visar att slavhandeln var ett system där flera aktörer bar ansvar – inte en enkel berättelse om offer och förövare.

Mellan 1500- och 1800-talet skeppades omkring 12,5 miljoner afrikaner över Atlanten. Resan var brutal och omkring två miljoner dog på vägen; endast 10,7 miljoner överlevde överfarten.

Till USA hamnade cirka 390 000 människor – knappt 4 procent av det totala antalet.

Den stora majoriteten gick till Sydamerika, främst Brasilien med nästan 5 miljoner slavar, samt Karibien med över 4 miljoner.

Trots det i förhållandevis begränsade antalet i USA växte den afroamerikanska befolkningen snabbt genom naturlig reproduktion. Därför lever i dag över 40 miljoner afroamerikaner som ättlingar till slavar.

Det är också viktigt att betona att endast omkring 8 procent av hushållen i USA ägde slavar år 1860. I Södern var siffran högre, men slavägandet var ändå koncentrerat till en minoritet, ofta en ekonomisk elit. Att skulden smetas ut över alla vita amerikaner är därför historiskt missvisande.

Den amerikanska Södern har blivit en symbol, men i ett historiskt perspektiv var just USA:s del både kortvarig och numerärt begränsad.

Betydligt mindre känd är den slavhandel som pågick i Mellanöstern under mer än ett årtusende – från 600-talet till långt in på 1800-talet. Här uppskattas antalet afrikaner som fördes bort via Sahara, Röda havet och Indiska oceanen till mellan 10 och 17 miljoner människor.

Skillnaderna i brutalitet är slående:

Många män kastrerades för att användas som eunucker. Ingreppen var så grymma att bara omkring en av tio överlevde.

Kvinnor togs i stor utsträckning som konkubiner och hushållsslavar.

Till skillnad från i Amerika finns i Mellanöstern i dag nästan inga spår av en afrikanskättad befolkning – ett direkt resultat av den systematiska kastreringen och de höga dödstalen.

Här talar vi alltså om ett lidande som var både längre, större och i flera avseenden grymmare än den transatlantiska handeln – men som sällan får samma utrymme i berättelsen.

USA och Europa deltog i slaveriet, men det var också här som motståndet mot slaveriet växte fram. Allt fler insåg den moraliska orimligheten i att äga en annan människa. Storbritannien förbjöd slavhandeln 1807 och avskaffade slaveriet i hela imperiet 1833. Den brittiska flottan patrullerade Atlanten i decennier för att stoppa slavskepp – ofta med stora kostnader och utan direkt egenintresse. Det var i västvärlden som idéerna om mänskliga rättigheter fick verklig kraft och till slut förändrade världen.

Vi får inte heller blunda för vår egen samtid. I Mellanöstern arbetar hundratusentals migranter från Nepal, Bangladesh och Filippinerna under villkor som ofta liknar slavarbete. Sexslaveri och trafficking utgör en global industri. Slaveriet är alltså inte bara historia – det finns här och nu, ofta närmare än vi vill tro.

Varför är det nästan alltid USA som pekas ut? Förklaringen ligger i symboliken: landet grundades på idéer om frihet och jämlikhet, samtidigt som slaveriet bestod. Denna kontrast mellan ideal och verklighet har gjort USA till en symbol för hyckleri. Men om vi blundar för att den arabiska slavhandeln varade mer än tusen år längre, var större i omfattning och i flera avseenden grymmare, då förvanskar vi historien.

Slaveriet är mänsklighetens skam, inte en enskild nations. Att peka ut bara ett hörn av verkligheten är att förringa offren – både de som dog i Atlanten och de som aldrig överlevde kastreringen i Sahara. Vi måste tala om hela bilden: om 12,5 miljoner västerut och 10–17 miljoner österut, om Virginia och Zanzibar, om gårdagens plantager och dagens arbetsläger. Bara då kan vi verkligen förstå – och bara då kan vi lära oss av historien.