Imamens uppmärksammade utspel i Kristianstad riktar strålkastarna mot en viktig fråga. Det är dags att sluta vara blåögda, och införa en demokratisk tillsyn i de trossamfund som erhåller offentliga bidrag, skriver Paul Holmgren.
När imamen i Kristianstad nyligen talade om hur en man kan slå sin hustru väckte det starka reaktioner. Politiker fördömde, medier fylldes av rubriker och moskén avskedade imamen.
Men låt oss vara ärliga – det här var inte en olycklig engångsföreteelse. Det var en traditionell tolkning av Koranen som sannolikt predikas i fler bönesalar än vi vill tro. Frågan är inte om det sker – utan varför samhället inte vet när det sker.
I alla andra delar av samhället är kontroll en självklarhet. Livsmedelsverket gör oannonserade besök i restauranger, Skatteverket granskar kassor, Finansinspektionen övervakar banker. Vi förlitar oss inte på tillit – vi kontrollerar.
Men i religiösa miljöer, där påverkan på människors värderingar och syn på lag och samhälle kan vara långt större, finns ingen tillsyn alls. Staten vet helt enkelt inte vad som förkunnas i många av de trossamfund som får offentligt stöd. Det är svårt att försvara i ett rättssamhälle.
Sverige kan – utan att bryta mot religionsfriheten – införa en modell för demokratisk tillsyn i alla statsstödda trossamfund. Syftet är inte att reglera tro, utan att försäkra sig om att verksamheter som får skattepengar också står upp för svensk lag och grundläggande mänskliga värden.
Det kräver tre grundprinciper:
- Lagstöd i Trossamfundslagen (1999:932). Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) bör ges rätt att granska verksamheter som får statsbidrag för att säkerställa att de bidrar till demokratin, jämställdheten och respekten för mänskliga rättigheter – precis som lagen redan föreskriver. En sådan granskning handlar inte om teologi, utan om praktisk efterlevnad av rättsstatens värden.
- Likabehandling. Modellen ska gälla alla trossamfund – kyrkor, moskéer, synagogor och tempel – i enlighet med Regeringsformen 1:9 och Diskrimineringslagen. Den riktar sig inte mot en viss religion, utan mot eventuella överträdelser av svensk lag.
- Språklig och kulturell kompetens. SST bör anställa inspektörer som behärskar arabiska, dari, somaliska och andra språk som används i predikningar. De kan förstå nyanser, översätta budskap och rapportera sakligt. Granskning kan ske via inspelningar eller deltagande som observatörer – precis som Skolinspektionen följer värdegrundsarbetet i skolor.
Om ett trossamfund vägrar insyn ska statsbidraget dras in. Staten har ingen skyldighet att finansiera verksamhet som underminerar de värden som svensk lag bygger på. Religionsfriheten skyddar rätten att tro, inte rätten att undgå granskning när trosutövningen sker offentligt och påverkar andra.
Vem som helst kan gå in i en kyrka och lyssna på predikan. Om moskéer säger att alla är välkomna, borde de inte frukta öppenhet. Och om de protesterar – vad är det då de vill dölja?
De flesta svenska muslimer vill leva i fred och frihet och har lika stort intresse av att extrema tolkningar inte får fäste. Demokratisk tillsyn är därför inte ett angrepp på religion, utan ett skydd mot dem som vill missbruka den för att legitimera förtryck.
En öppen och språkkompetent granskning skulle dessutom stärka tilliten, minska misstänksamheten och visa att demokratin vågar stå upp även där den tidigare blundat.
Kristianstad-fallet visade inte något unikt – det visade vad som sker i ljuset. Vill vi veta vad som förkunnas i Sveriges moskéer – och i alla religiösa rum – finns bara en väg: en lagstadgad, demokratisk och språkkompetent tillsyn.
Det är hög tid att sluta vara blåögt naiva. Transparens är inte misstänkliggörande – det är ansvar.
Paul Holmgren,
Samhällsdebattör och civilingenjör
