Det finns tillfällen i politiken då allt koncentreras till ett enda ögonblick. Inte i ett långt partiprogram, inte i en ideologisk strid, utan i en enkel fråga som kräver ett lika enkelt svar. Hur tänker ni bilda regering? Vem ska samarbeta med vem? Hur ska landet styras efter valet?

När Magdalena Andersson ställs inför just den frågan uppstår ett märkligt vakuum. Orden kommer, men strukturen saknas. Ansvar betonas, erfarenhet lyfts fram, allvaret markeras – men själva svaret uteblir. Det är inte en retorisk miss. Det är ett uttryck för ett djupare problem: Socialdemokraterna har i dag inget fungerande regeringsalternativ att presentera.

Detta är inte en åsiktsfråga. Det är en parlamentariskt observerbar realitet.

I ett parlamentariskt system är regeringsbildning ett hantverk. Det kräver aritmetik, samarbetsvilja och tydliga överenskommelser. Partier kan vara oense i sak och ändå regera tillsammans, men då krävs en gemensam grund att stå på. Just där saknas något avgörande i Socialdemokraternas nuvarande position.

Det regeringsunderlag som antyds består av partier med sinsemellan motstridiga krav, låsta positioner och oförenliga röda linjer. Varje försök att beskriva helheten faller isär vid närmare granskning.

Vänsterpartiet kräver inflytande i form av ministerposter och gör tydligt att de inte avser att stödja en regering där de själva står utanför. Centerpartiet markerar med lika stor tydlighet att ett regeringssamarbete där Vänsterpartiet ingår är uteslutet. Miljöpartiet driver linjer i energi- och migrationspolitiken som står i direkt konflikt med Socialdemokraternas egna uttalade ambitioner. Lägg därtill Nato-frågan, skattepolitiken och synen på ekonomisk tillväxt, och bilden blir allt annat än sammanhängande.

Detta är inte en förhandlingssituation i klassisk mening. Det är ett politiskt dödläge.

När en partiledare väljer att inte besvara frågan om hur regeringsbildningen ska gå till, sker det av ett skäl. Ett svar skulle blotta motsägelserna. Ett svar skulle synliggöra att varje möjlig lösning genast skapar nya konflikter. Därför förskjuts fokus. Därför talas det om värderingar, historiskt ansvar och faran med alternativet.

Men regeringsduglighet kan inte ersättas med retorik. Ett land styrs inte av självbild, utan av beslut som klarar riksdagens prövning.

Under lång tid präglades svensk politik av socialdemokratisk dominans. Det skapade stabilitet, men det skapade också en föreställning om att regeringsmakten tillhörde partiet som norm. Den föreställningen lever kvar, trots att väljarlandskapet förändrats i grunden.

I dag finns ingen sådan naturlag. Mandat måste byggas, inte förutsättas. När detta faktum ignoreras uppstår en glidning där viljan att styra blir viktigare än förmågan att styra.

I ett parlamentariskt system är budgeten regeringens viktigaste styrinstrument. Den speglar politiska prioriteringar, ekonomisk disciplin och förmågan att samla majoritet. En regering utan stabilt underlag tvingas kompromissa i varje led för att överhuvudtaget få sin budget antagen.

Sverige har sett detta förut. Budgetar som faller. Budgetar som antas med stöd av motståndare. Budgetar som urholkas av sena eftergifter. Varje gång till priset av förtroende, långsiktighet och ekonomisk förutsägbarhet.

En röst på Socialdemokraterna innebär i dag inte en röst på ett tydligt regeringsprogram. Den innebär en röst på ett förhandlingsspel vars utgång ingen kan förutse.

Osäkerhet är inte abstrakt. Den påverkar investeringar, kreditvärdighet och framtidstro. När regeringar framstår som tillfälliga konstruktioner, byggda på sköra uppgörelser och motvilliga stödpartier, reagerar både marknader och företag därefter.

Sverige står inför stora utmaningar inom ekonomi, energi, säkerhet och integration. Dessa frågor kräver stabilitet och handlingskraft. De kräver regeringar som kan fatta beslut utan att varje steg riskerar att fällas av interna motsättningar.

Den enkla journalistiska frågan om regeringsbildningen avslöjar mer än många långa intervjuer. Den visar att Socialdemokraternas problem inte handlar om kommunikation, utan om konstruktion.

Makt utan förankring skapar instabilitet. Instabilitet skapar kostnader. Till sist betalas dessa kostnader av medborgarna själva.

Det är därför regeringsfrågan inte är en teknikalitet. Den är kärnan i det politiska ansvaret.